Coronakommissionen

Screenshot 2020-11-20 at 19.33.52Det vidriga ryska anfallet på Ukraina har gjort att det mesta har hamnat i skuggan av kriget. Ett exempel är Coronakommissionens slutbetänkande.

Det avlämnades i fredags och blev inte alls lika uppmärksammat som det annars skulle ha blivit.

Säkerligen kommer det ändå framöver att bli intensiva diskussioner om Coronakommisionen.

Många av kommissionens analyser och rekommendationer har varit värdefulla (det här är det tredje betänkandet). Särskilt gäller det betänkandet om tillståndet i äldreomsorgen.

Jag blev dock bekymrad när jag läste kommissionens avslutande analys av vad som gjordes under pandemin och vad som borde ha gjorts.

Det är mycket där som skaver och som jag inte alls håller med om. En del kommer jag att återkomma till framöver, men jag ska ta upp några punkter här.

I grunden menar kommissionen att vi har klarat oss bra genom pandemin. Det gäller både ekonomin och smittspridningen.

När kommissionen presenterar hanteringen på det ekonomiska området är också känslan av halleluja påtaglig. Genom kraftfulla och tidiga insatser hölls hjulen igång. Pengar var inte längre något problem. Framförallt lovordas Riksbankens kraftfulla agerande.

När det gäller hanteringen av smittspridningen klagar däremot kommissionen på senfärdighet och bristande handlingskraft. Folkhälsomyndigheten och dess chef får sig några rejäla kängor. Massiv kritik riktas mot regeringen för att den inte tydligt visade att det var den som höll i taktpinnen.

Kommissionen gör en stor poäng av det som den kallar två vägval: det snabba och kraftfulla inom det ekonomiska området (som i hög grad Riksbanken stod för) mot det mer eftertänksamma och kunskapsbaserade när det gällde smittspridningen (som Folkhälsomyndigheten stod för).

Riksbanken är en myndighet som det inte går att utkräva politiskt ansvar av, och där politiker har instruktionsförbud. Dess agerande – som i stor utsträckning ägde rum utanför det som utgör dess egentliga mandat – framhålls av kommissionen som föredömligt.

Samtidigt får den myndighet – Folkhälsomyndigheten – som under hela pandemin har diskuterat sina bedömningar med regeringen och som har agerat utifrån de lagar och instruktioner som finns, massiv kritik.

Det är märkligt att kommissionen ställer vägvalen inom dessa båda områden mot varandra: lovordar det ena och underkänner det andra.

Kommissionen menar att regeringen borde ha använt sig av en försiktighetsprincip när det gäller smittskyddet, dvs. i praktiken att man borde ha frångått Smittskyddslagens bestämmelse att ”smittskyddsåtgärder skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa.”

Kommissionens kritik mot regeringen är att den lät expertmyndighetens bedömningar av olika åtgärders konsekvenser vara vägledande, och inte tidigt i pandemin agerade tillräckligt kraftfullt. Vetenskap och beprövad erfarenhet var, enligt kommissionen, nämligen något som man inte borde luta sig emot i den situation som uppstod.

Kommisionen säger att det var bra att vi inte genomförde tvingande nedstängningar, men hade dess förslag förverkligats skulle det nog ha blivit så.

Att desavouera den egna myndigheten, att tona ner betydelsen av erfarenheter och vetenskaplig kunskap och att visa ett kraftfullt politiskt ledarskap – allt detta skulle säkerligen ha inneburit en nedstängning av skolor och av andra delar av samhället.

Det var ju det som frågan gällde där och då – i mars 2020 – och det var ju det som de flesta andra länder gjorde (länder som kommissionen menar att vi borde ha inspirerats av).

Sverige var unikt i det att vi inte stängde ner utan litade på människors förmåga att agera omdömesgillt även utan tvingande regler. Och den policyn – det har kommissionen rätt i – emanerade från Folkhälsomyndigheten och den expertkunskap som fanns där.

Nu försöker kommissionen säga att det var klokt att inte stänga ner (den har väl i efterhand insett att det nog var korrekt att inte göra det). Men med de av kommissionen förordade handlingslinjerna, skulle vi i mars 2020 ha fått någon form av lockdown.

Självfallet finns det mycket som skulle ha kunnat gjorts annorlunda under pandemin. Jag har tidigare (artikel i Organisation & Samhälle) argumenterat för att regeringen lite mer kraftfullt borde ha berättat varför den tyckte att det var riktigt att följa vetenskap och beprövad erfarenhet.

Men huvudsakligen har smittskyddsarbetet gått till på det sätt som det i förväg var tänkt. Myndigheten har givits en viktig roll, men den har också under hela pandemin tvingats att argumentera för sina uppfattningar (på ett sätt som den av kommissionen lovordade Riksbanken förstås aldrig har behövt göra)

Regeringen har varit väl insatt i myndighetens bedömningar och övertygats om att de har varit välgrundade. Om så inte hade varit fallet hade den naturligtvis kunnat göra som de nordiska grannländerna och kört över sin expertmyndighet. Inga formella regler hade hindrat detta (i fallet Riksbanken hade det varit omöjligt)

Mycket hade förstås kunnat göras annorlunda, men det var på det stora hela både förståeligt och klokt att Regeringen och Folkhälsomyndigheten agerade som de gjorde. En politisering av frågan och en uttalad misstro visavi myndighetens expertkunskap (och uppbyggandet av en konkurrerande expertis i Regeringskansliet) skulle knappast ha varit ändamålsenlig.

Det finns mycket i kommissionens betänkanden som förtjänar att tas vidare i ett reformarbete, men det gäller inte dess analyser och förslag när det gäller styrningen.

Där har kommissionen hamnat alldeles snett.

Detta inlägg publicerades i Forskning, Politik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Coronakommissionen

  1. Mats Hedlin skriver:

    En försiktighetsprincip hade kunnat användas men det är försent när en okontrollerad samhällspridning är ett faktum. En bra krisberedskap för en eventuell pandemi (som inträffar förr eller senare) är en bra försiktighetsprincip. Där fanns betydligt mer att önska av kommuner, regioner och staten. Det är väl det diskussionerna borde handla om nu. Hur skapas en bra krisberedskap?

    Gillad av 1 person

    • bengtjacobsson skriver:

      Jo, krisen illustrerar hur viktigt det är att i förväg tänka igenom styrningen och organiseringen av ett politikområde. Och nu då ”efteråt” att fundera igenom hur den framtida styrningen bör se ut. Som Tage Danielsson sa: ”Säll är den som har som rättesnöre, att man bör nog tänka efter före”.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s