Tillsammans med tre kollegor – Olof Petersson, Göran Sundström och Johannes Lindvall – har jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter om Coronakommissionens syn på hur regeringens styrning har fungerat under pandemin (länk här).

Länken ligger antar jag bakom betalvägg så jag ska sammanfatta våra argument.

Kritiken från kommissionen är att Folkhälsomyndigheten i alltför hög grad har hållit i taktpinnen, och att regeringen i början av krisen kraftfullt borde ha tagit ledningen.

Kommissionen menar att regeringen ”okritiskt” godtog myndighetens bedömningar. Det senare kan den dock inte belägga. Kommissionen egna beskrivningar visar att regeringen hade mycket intensiva kontakter med sin expertmyndighet.

Kommissionen menar att regeringen i inledningen av krisen borde ha tillskapat ett nytt rådgivande organ för att inte bli så beroende av sin myndighets bedömningar.

Det är dock märkligt menar vi att tänka sig att en regering i början av en plötslig kris överger den rådande modellen för styrning som finns, och bygger upp en parallell organisation.

Den grundläggande styrningen av hur verksamheten ska bedrivas (organiseringen och regleringen) har ju skapats långt i förväg, dvs. långt innan coronapandemin nådde Sverige.

Med erfarenheter från pandemin är det förstås klokt att framöver fundera igenom styrningen, men att redan i ett inledningsskede av pandemin skapa parallella organisatoriska strukturer är oklokt.

En annan slutsats i kommissionens rapport som vi ifrågasätter är den om hur staten ska ledas under en allvarlig samhällskris i fredstid. Kommissionen vill inrätta en ny central instans för krisledning med omfattande uppgifter.

Detta innebär ett tydligt avsteg från den ansvarsprincip som gäller idag och som säger att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ha det i en krissituation.

Kommissionens utgångspunkt att regeringen inte ska kunna lita på sina myndigheter inom ett politikområde just när deras expertis behövs som bäst är – milt uttryckt – egendomlig.

Sammantaget menar vi att den svenska förvaltningsmodellen, när det gäller relationen mellan regering och myndigheter, har visat sig fungera även under de svåra påfrestningar som den har ställts inför under pandemin.