Musikaler är inte riktigt min grej.

Jag har sett Kristina från Duvemåla – både på Cirkus i Stockholm och på Operan i Göteborg – och den var bra. Och jag minns en uppsättning av Hair på Stadsteatern i Stockholm för en del år sedan som var ok.

Men annars har jag nog mest blivit besviken.

Så jag hade lite diffusa förväntningar på musikalen Next to Normal på Uppsala Stadsteater.

Det är en musikal om en familj som lever i en slags permanent kris. Skriven av Brian Yorkey och Tom Kitts. Tema: psykisk ohälsa. Alla drabbas av och måste på olika sätt hantera mammans bipolaritet.

Succé på Broadway. Skickligt och ambitiöst gjort är det, och stundtals gripande. Men jag kände mig mesta tiden faktiskt ganska illa till mods.

Man måste förstås kunna gestalta alla slags ämnen på scen, men för mig skavde det rejält mellan form och innehåll. Man kanske är jag fel ute … möjligen kan musikalen göra det möjligt att börja prata om psykisk ohälsa.

Det går heller inte att klaga på musiken och sången. Särskilt Helen Sjöholm som spelar den bipolära mamman, övertygar.

Så här sjunger hon i en av de avslutande sångerna, som också gör titeln på musikalen begriplig:

”Yeah, something next to normal
That’s the thing I’d like to try
Close enough to normal to get by
We’ll get by, we’ll get by”

Jag tog en bild på publiken innan föreställningen (se ovan), och insåg inte förrän efteråt att det jag fotograferade var ett hav av gråa hår.