Nationalmuseum har en utställning om det glada 20-talet, alltså det förra.

Konst av olika slag, möbler, kläder, design, fotografier och mycket annat från decenniet har samlats och visas upp.

Ernst Rolf och Greta Garbo trängs om utrymmet med Nefertiti, Vera Nilsson och Gösta Adrian-Nilsson (GAN)

Swedish grace är ett begrepp som försöker fånga decenniets kulturella uttryck. Begreppet myntades typiskt nog när den epok som det tänktes täcka var förbi.

Det var en brittisk arkitekturkritiker – Philip Morton Shand – som vid ett besök på Stockholmsutställningen 1930, noterade att svenskarna inte längre omhuldade den graciösa elegans som hade kännetecknat 1920-talet.

Vid Parisutställningen 1925 hade den svenska nyklassicismen gjort succé: gjutjärn från Näfvequarn, graverat glas från Orrefors, Malmstens snygga möbler och prylar från Svenskt tenn.

Det vackraste uttrycket för den svenska nyklassicismen är förstås Stockholms Stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund.

1920-talet utgjorde en kamp där traditionalisterna ville bevara och bygga vidare på klassiska ideal.

Modernisterna, å andra sidan, ville bryta med det gamla och acceptera den nya tidens mer rationalistiska idéer.

Traditionalisterna värnade nationella traditioner medan modernisterna var mer internationella.

Så kan man förstås hålla på, men jag gillade också att utställningen inte ritade upp gränserna i tiden alltför strikt. När 1930-talet inföll hade för resten också Asplund anslutit sig till modernismen.

Mycket sevärt är det. Jag gillade särskilt Wilhelm Lorenzons fantastiska oljemålning Saxofon och danspar.

På vägen mot Centralen stannade vi som brukligt är för en fika på Bagdad Café, Medelhavsmuséet. Där finns också Neferititi.