Jag skrev i slutet av förra året om styrningen av klimatpolitiken, med utgångspunkt från en rapport av Statskontoret (här är mitt blogginlägg).

Statskontoret, som är regeringens egen utredningsmyndighet, har utvärderat regeringens styrning av myndigheterna inom klimatområdet … och ställt frågan ifall styrningen är ändamålsenlig.

Slutsatsen är att mycket behöver förändras för att myndigheterna ska kunna agera på ett klokt sätt.

Statskontoret tvivlar helt enkelt på Regeringskansliets kapacitet (eventuellt också på dess ambition men det kan den ju inte skriva).

Regeringskansliet behöver förändra sin organisering ifall regeringen vill få genomslag för klimatfrågan i sin samlade politik.

I måndags hade Statskontoret ett seminarium om rapporten.

En av panelisterna, Stefan Nyström från Naturvårdsverket, menade att det som behövdes var långsiktighet och ledarskap. Det krävs att man kommer överens över partigränser och bortom mandatperioder.

Det behövs också en gemensam berättelse, och att man inte faller i fällan att lyssna för mycket på alla de särintressen som finns.

Nyström såg – med långsiktighet, ledarskap och en gemensam berättelse – goda möjligheter att hitta synergier som skulle göra det möjligt att förverkliga politiken.

Statssekreterare Daniel Westlén (han är det åt miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari) var på plats för att kommentera Statskontorets rapport.

Westlén menade att förslagen var intressanta.

I Tidöavtalet står det också – vilket Westlén påpekade – att den statliga organiseringen av klimatpolitiken ska ses över, så kanske fanns det idéer i Statskontorets rapport som skulle kunna komma till användning.

Mycket mer än så sa Westlén inte, och det var måhända ett uttryck för det som tjänstemannen från Naturvårdsverket nog egentligen menade …

… nämligen att det som saknas just nu är långsiktighet, ledarskap och en gemensam berättelse.