Blyerts och blad

Häromdagen kom en intressant artikel i Svenska Dagbladet, signerad journalisten Birgitta Forsberg.

Den handlade om regeringens hantering av kärnkraftsfrågan, mest specifikt om relationen mellan regeringen och det statliga bolaget Vattenfall.

Regeringen har lovat saker som Vattenfall inte menar går att räkna hem. Bolaget har heller inte fått några nya ägardirektiv, så generaldirektören och ledningen agerar utifrån det befintliga (inom kort kommer det nog ett nytt).

Vattenfall utreder för närvarande möjligheterna att investera i små modulära reaktorer (utan att ännu ta ställning till investeringar), men är övertygade om att investeringar i konventionella reaktorer kommer att vara stora förlustprojekt.

Samtidigt står det i Tidöavtalet att”… Vattenfall bör omedelbart påbörja planeringen av ny kärnkraft vid Ringhals och andra lämpliga platser”.

Vattenfalls ledning är skeptisk till lönsamheten och vill veta vem som ska betala, och efterlyser en bred politisk enighet om den långsiktiga energipolitiken.

Anna Borg, generaldirektör på Vattenfall skriver att ”För att vi ska investera i ny kärnkraft krävs ett sunt business-case för oss som affärsdrivande bolag”.

Här är artikeln i Svenska Dagbladet.

Jag ska inte gå igenom hela den långa och välskrivna artikeln (när detta skrivs är den inte bakom betalvägg), men vill säga hur viktig den här typen av journalistik är.

Det är ganska sällan som detaljerade studier av specifika politiska processer produceras inom samhällsvetenskapen.

Sådana artiklar kan därför vara viktiga för forskningen. Som forskare har vi ibland andra sätt att förstå processerna (det är därför vi har teorier), men den som vill förstå något bör ju börja med att utförligt beskriva vad som egentligen har hänt.

Och Forsbergs artikel är helt enkelt bra empiri.

Jag tog i förmiddags en promenad bort till Hågaån, en dryg kilometer hemifrån. Jag gick över ån och bort till Kung Björns hög.

Det är en gravplats från bronsåldern (cirka 3000 år sedan), där det finns en gravhög. När den undersöktes (runt förra sekelskiftet) hittade man en hel del fina guldföremål.

”Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav” står det på Wikipedia, så det får man lita på.

Jag tänkte också undersöka fågellivet en kort sträcka längs Hågaån (bilderna). Inga nya arter kunde registreras, men det var ganska livat.

Förutom de vanliga hördes bland annat grönfink, gulsparv, trädgårdssångare, törnsångare, kärrsångare, grå flugsnappare och stjärtmes.

På vägen hem gick jag förbi den lilla sjön i Ekebydalen och där lät såväl rörhönor som sävsångare. Sothönorna bråkade lite kärleksfullt (tror jag att det var) med varandra.

Det finns dom som tror att jag helt har snöat in på fågelskådning och fågellyssning, men riktigt så är det nog inte. Jag ser helt enkelt lite för dåligt.

Men det är fortfarande kul med appen Merlin (update: 92 fåglar har jag ”fångat” i appen per den 28 juni). Och jag ser fram emot två veckor på Gotland tillsammans med Merlin …

… och tillsammans med Maria, förstås.

I ett tidigare inlägg berättade jag om fågelappen Merlin (läs här).

Några har hört av sig och vill veta om intresset håller i sig. Jodå, visst är det så. Promenaderna i skogen och längs vattendrag blir ännu lite roligare när man vet vilka fåglar som hörs.

Igår i den närbelägna Stadsskogen hördes – förutom de vanliga – gärdsmyg, kungsfågel, grå flugsnappare och tofsmes. Den sista av dessa för första gången.

De senast registrerade är tofsmes (Stadsskogen i går), drillsnäppa och storspov (båda i Kungshamn-Morga naturreservat i förra helgen) och svarthuvad mås (Svandammen).

Målet för sommaren är att ha registrerat 100 arter.

Just nu är jag uppe i 86, så det borde gå. Vi ska ju till Gotland ett par veckor i juli och där finns det en del som väntar på mig och Merlin.

Jag har märkt att en del idiomatiska uttryck inte går att använda i samtal med yngre-yngre.

En del sådana har också blivit problematiska på andra sätt. Som när man säger att det här går som på räls, eller att något går som tåget. Vi som gärna åker tåg vet att det som går som på räls alltför ofta blir stående mellan Knivsta och Märsta.

Det kom som ett brev på posten är också uppenbart tidsotypiskt. Det är inte så vanligt längre att det alls kommer några brev på posten, och de kommer definitivt inte varje dag.

Eget beröm luktar illa har tyvärr också blivit föråldrat i det självbespeglande samhället. Att framhålla sig själv är sådant som förväntas av en idag.

Böljan den blå då? Nja, böljor har väl egentligen aldrig varit blå, men uttrycket blir alltmer missvisande. För mycket olja och annat skräp.

Hon är ute och cyklar kunde tidigare  tyda på att någon inte riktigt hade alla indianer i kanoten (vilket man kanske inte bör säga av andra skäl), men nuförtiden är den som är ute och cyklar miljövänlig och ett föredöme för oss andra. ”Hon är ute och cyklar. Jaha, vad bra …”.

Att något barkar åt skogen låter väl också numera som något bra. Skogen binder ju koldioxid, och den vill vi helst ha bunden.

Ett kul idiomatiskt uttryck är inte sedan Eldkvarn brann, vilket ungefär betyder för länge sedan; dvs. när en kvarn i Stockholm som hette Eldkvarn brann. Men Eldkvarn är också en rockgrupp från Norrköping och den gruppen slutade väl spela regelbundet för något decennium sedan. Inte sedan Eldkvarn brann, blir då i början av 2000-talet. Vilket väl för yngre-yngre väl ungefär är när Eldkvarn brann.

Det kanske bästa exemplet på ett idiomatiskt uttryck som är passé är att det där är en riktig surdeg. Är det något som står för progressivt och modernt leverne så är det väl just surdegar.

Det är roligt att språk förändras på det här sättet, och att betydelsen av olika idiomatiska uttryck ibland kan bli den rakt motsatta. Som att dra dit pepparn växer. För det vore väl inte så dumt att kunna tillbringa ett par veckor på Trinidad eller Cayman Islands, dvs. där pepparn växer, eller hur?

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Werner Aspenström

Från diktsamlngen Trappan (1964)

Dagen efter Beyoncés konsert i Solna, hade jag en föreläsning … också den i Solna.

Så det blev enbart ett par timmars sömn innan jag var tvungen att tåget tillbaka mot huvudstaden.

Ingen vidare planering.

Jag föreläste för något som kallas Dispanätverket. Dispa samlar föreståndare för förvaltningshögskolor i Europa, dvs. sådana som rekryterar och vidareutbildar tjänstemän (framförallt i staten).

Vi har ingen riktig motsvarighet i Sverige. Myndigheten Universitets- och Högskolerådet (UHR) utgör den svenska noden i nätverket, och det var också i dess lokaler i Solna Strand som konferensen ägde rum.

Intresserad grupp. Jag pratade om olika länders strategier för att hantera covidpandemin. Jag kände väl inte att jag presterade på topp (lite för lite nattsömn för det), men enligt de rapporter som jag har fått i efterhand var deltagarna ändå nöjda.

Under hela sessionen (nätverket hade en tredagarsträff) satt en tecknare och illustrerade det som sades (bilden uppe till höger är en del av det som hon uppfattade att jag framförde).