Blyerts och blad

Vi hade inte planerat så noga hur vi skulle åka vidare efter Malmö.

Vägen ner genom det skånska landskapet hade dock gett mersmak, så vi bestämde oss för att ta oss till Österlen.

Det blev fika på Olof Viktors omtalade café i Glemmingebro innan vi tog oss till Backåkra.

Dag Hammarskiöld köpte Backåkra under sina år som FN:s generalsekreterare, men fick aldrig möjlighet att bo där permanent.

Han testamenterade gården till Svenska Turistföreningen (STF). Den fyrlängade gården som är från 1840-talet är omgiven av ett naturreservat.

Där finns ett litet Hammarskiöld-museum, och på ägorna en meditationsplats. Gården var stängd under några år men har nu restaurerats och är väl värd ett besök.

Framförallt är Backåkra en mycket vacker plats, öppet som det är mot himmel och hav.

Resan fortsatte söderut … det var till Linnea och Micke i Malmö som vi skulle härnäst.

Efter någon mil började dock bilen tjuta på ett olycksbådande sätt. Vi åkte av E4:an vid Ödeshög och letade efter en verkstad.

Tur hade vi. En bilmekaniker (ZZ Top look-alike, tyckte Maria) förbarmade sig över oss och fixade bekymret.

I Västra Hamnen i Malmö väntade så mina gullungar till barnbarn – Olof och Albin – på oss. Så fint att kunna hänga med dom ett tag, och att träffa Linnea och Micke igen.

Att sova över i Malmö innebär att man blir väckt ganska tidigt på morgonen av Olof och Albin. De hämtar alla gosedjur som finns i lägenheten (eftersom de är Linneas kids har de förstås en hel del) och fyller ens säng med dessa.

Världen finaste ungar är det, men man måste förstås hela tiden hitta på något att göra. Annars vet man inte riktigt vad som händer. Och det blev en hel del aktiviteter.

Vi var bland annat på något som heter Funnys Äventyr … det är miljöer från olika barnböcker (Mumin, Pettson, Alfons och några till) som har byggts upp. Lite som Junibacken men med lite mera att göra för barnen.

Till vänster sitter Olof i Alfons Åbergs koja.

Olof fick också visa upp sina talanger på cykel i Stapelbäddsparken (en skatepark i Västra Hamnen) och kunde också berätta en massa om Pokémonfigurer. Albin hänger alltid på, och det finns inget finare än att få en hård kram av Albin.

Det var fina dagar i Malmö … underbart att sitta med en fördrink i solen på balkongen i Linnea och Mickes lägenhet, med utsikt över sundet och Turning Torso.

Och sedan – som kronan på verket – fixade Micke supergoda dumplings.

Varje sommar åker vi iväg på en road-trip. I år styrde vi kosan (vad nu det kan tänkas vara) söderöver.

Första anhalten: Östergötland, och mer precist östgötaslätten sydväst om Linköping. Det här är min mamma och pappas hembygd.

Vi åkte till min mormor och morfars ställe, Österbo. Det är knutet till godset Lagerlunda, Malmslätt.

Här bodde Oskar och Hanna. De hade nio barn, varav min mamma Maria var den näst yngsta

När mamma hade gått ut folkskolan arbetade hon som piga på Lagerlunda. Efter kriget gifte hon sig med Ingemar (sedermera min pappa) från den närbelägna byn Vikingstad.

Österbo fanns kvar, men var nu ett fritidshus. Mycket fint att vara där igen.

Vi sov sedan över på ett 1800-talstorp i närheten av Vikingstad (bilden till vänster). Torpet låg vid en hästgård. Mycket vackra omgivningar … som sig bör i Östergötland.

Middag åt vi i Linköping, en stad som jag har ett lite kluvet förhållande till. Det finns en viss rivalitet mellan Norrköping och Linköping. Nåja, det var fint att inta middagen vid Stångån.

Inte samma känsla som att sitta vid Motala ström i Norrköping, men ändå helt ok.

Världen tränger sig på. Ingen sida verkar kunna skaffa sig något övertag i Ukraina. Dödandet bara fortsätter. Värme och bränder plågar södra Europa.

Oroligt i Israel. Nethanyahu fick trots alla protester stöd för att begränsa Högsta Domstolens makt.

Tvåstatslösningen är död sedan länge som en följd av ockupation och bosättningspolitik. Valet står nu antar jag mellan antingen en judisk stat eller en demokratisk stat.

Själv går jag ut i trädgården och umgås lite med robotgräsklipparen … försöker fixa en lagom klipphöjd. Och så lyfter jag ut den på gräsmattan när den har kört vilse, in i någon buske.

Har just läst ut Annie Ernauxs böcker om hennes far och mor (de finns samlade i en pocketvolym). Läsvärda. Tänkte mycket på mina egna föräldrar.

Planerar också sommarens roadtrip. I morgon åker jag och Maria iväg … första etappen blir till Östergötland. Vi ska bo en natt på ett 1800-talstorp i Vikingstad.

Vi kommer till min mamma och pappas hemtrakter. Pappa växte upp i Vikingstad, mamma i närbelägna Malmslätt. Det var där de träffades, och det var den trakt som de en gång lämnade.

Äntligen lite fotboll på bloggen. Allsvenskan har kommit halvvägs … 15 omgångar spelade för de flesta av lagen.

Det har gått lite bättre för oss än förra året (då hade vi 16 poäng och nu 22), så på det hela taget är jag väl nöjd. Men surt med förluster på sistone på hemmaplan mot två andra mittlag.

Försvarsspelet är lite stabilare än förra året. Den danske tränaren Glen Riddersholm – som kom in mitt i förra säsongen – har tydliga idéer om hur han vill att det ska se ut på plan.

Alla jobbar hårt för laget, och några av unga nya (Baggesen och Lind) har varit riktigt bra.

Det saknas en del kvalitet för att vi ska kunna matcha de bästa lagen. Som jag ser det behövs tillskott av två försvarare, en defensiv mittfältare och en anfallare.

Glen kan väl höra av sig till mig om han vill ha mer info om detta 😉

I och med att pengar (ca 35 mille) har kommit in från en försäljning till Ryssland för några år sedan (av Sead Haksabanovic), finns det förhoppningsvis också en del att handla för.

Roligast i år är kanske ändå att IFK:s damlag också spelar i högsta serien. Ambitionen i år är att hänga kvar. Just nu ligger vi på 9.e plats, men med mersmak skulle jag säga.

Och vi har under säsongen fått ett snyggt ”tredjeställ” med den gula färgen från spårvagnarna i Norrköping. Christoffer Nyman och My Cato (de båda kaptenerna för representationslagen) ställde upp som modeller.

”Genom ljuva livet” står det på halsduken och det anspelar på Eldkvarns låt ”3:ans spårvagn genom ljuva livet”. Vad annars?

Som sagt, Under Gotlandsresan i år sökte vi oss till fler fågellokaler än tidigare.

Vi bodde i Hummelbos, i en trägård med mycket lövskog och gränsande till ett änge (bilderna är därifrån). Alltså ett rikt fågelliv.

På förstutrappen varje morgon möttes vi av den vackra sången från en gärdsmyg.

Det var också i änget som vi hörde och (till sist också) såg kattugglan. Och jag registrerade en halsbandsflugsnappare, en fågel som enbart finns på Gotland och Öland. Det är Gotlands landskapsfågel.

När vi gick ut mot Bandelundaviken möttes vi för det mesta av en gluttsnäppare, och vi hörde måsar, tärnor och olika vadarfåglar. Det var fortfarande häckningstid så vi höll oss på visst avstånd.

På Stora Karlsö var det förstås sillgrisslor och tordmular som gjorde mest väsen av sig.

Vi var också på andra fågellokaler som Stockviken (på Sudret) och Paviken (vid Västergarn). Det var fint att se dessa för oss nya platser på ön, men vi kom sällan så nära att ljuden kunde registreras.

Faktiskt lyckades jag ändå höra/registrera 30 nya fågelarter under veckorna på ön, så jag överträffade ambitionen som jag hade med råge.

Vi får väl se hur det blir med fågelskådandet framöver …

Maria och jag är hemma efter två fina veckor på Gotland och jag ska sortera intrycken på det vanliga sättet, dvs. med en ”bästa-lista”.

Bästa café: Som vanligt, tanterna i Lye. Ingenting går upp mot deras sockerkringlor. Fiket finns i skolhuset, bredvid Thord Karlssons keramik. På platsen säljs allt från lammskinn till smörknivar till bra priser, men det är fikabrödet som gör det omöjligt att passera Lye utan ett besök.

Godaste måltid: Det får ändå bli den stekta inlagda strömmingen till lunch på Hamnkrogen i Katthammarsvik, om än i hård konkurrens med middagen på creperiet i Hablingbo.

Bästa ”kvarterskrogar”: Det finns två bra matställen i Burs: Bistro Burs och Bykrogen. Kul att ett så litet samhälle (ca 300 fastboende) kan erbjuda det. Och så finns Bosarve Bageri i grannbyn När, där man kan få goda grillade mackor till lunch.

Bästa strandskog: Mullvalds naturreservat. Otroligt vackert område vid havet mellan Ljugarn och Katthammarvik. Vi gick längs sanddynorna (se bilden nedan) och blev häpna när vi upptäckte att Mullvalds också är ett ställe för naturister.

Bästa ön bredvid ön: Stora Karlsö. Vi tog båten från Klintehamn. Först ställdes vår planerade tur in, men vi lyckades boka om till en mindre blåsig dag. Fin promenad runt ön, och häftigt att se klipporna med tusentals sillgrisslor och tordmular.

Häftigaste övernattning: I kvarnen i Sundre på södra delen av ön (Sudret). Vännerna Erika och Stefan bor där om somrarna och vackrare plats får man leta efter. Vi vandrade ner till Barshageudd, som kan vara den sydligaste platsen på ön (bilden på huset med fåren är därifrån).

Bästa fågelställe: Mycken uppmärksamhet den här sommaren på bra fågellokaler (tidigare inlägg om fågelappen Merlin avslöjar varför). Favoritstället, förutom Stora Karlsö, blev de närbelägna strandängarna vid Bandelundaviken (bilden längst ner).

Roligaste rovfåglar: Nära Hummelbos fanns en skogsdunge där en sparvhök med ungar ljudligt huserade. Vi såg också kungsörn och glador, men det var svårt att få syn på kattugglan som vi hörde i änget i närheten.

Bästa plats: Det är svårt att komma ifrån Närsholmen … helt enkelt en favoritplats på jorden. När vi var där passade vi på att lämna tillbaka 20 kilo fossil som länge hade legat i olika garage på fastlandet.

Kul i Visby: Jodå, det blev också ett par turer in till Visby. Tittade till Sture och Eva på Mellangatan där de hade hyrt ett superfint gammalt hus, och hejade på Josef i hans nya lägenhet vid Adelsgatan.

Kallaste bad: Maria badade i Katthammarsvik fast det var iskallt i vattnet. Hon tänkte också bada i Mullvalds, men där var det bara 15-16 grader. Sista dagen blev det också bad (för henne) i Härte, dvs. den strand som ligger närmast.

Mest prisvärda shopping: Inte min bästa gren men köpte faktiskt en grå collegetröja i Visby (nästan likadan som den som jag har). Det fanns mycket fint på Ala Gård: gamla möbler, grejer, blommor och annat. Värt en omväg.

Största besvikelse: Körsbärsgården, nere på Sudret, serverar inte längre någon sardisk tallrik.

Finaste vardag: Hemma hos Astrid och Henrik i Hummelbos. Hummelbos är ett litet paradis i Burs på sydöstra ön. Promenader över fälten ner mot Bandelundaviken. Middagar i trädgården i solnedgången.

Och sista kvällen såg vi kattugglan susa iväg från sin hålighet i alen – från vilken den spanade på oss – till ett närbeläget högt träd. Den hade nog helt enkelt vid det laget tröttnat på de två fågelskådarna.

Häromdagen kom en intressant artikel i Svenska Dagbladet, signerad journalisten Birgitta Forsberg.

Den handlade om regeringens hantering av kärnkraftsfrågan, mest specifikt om relationen mellan regeringen och det statliga bolaget Vattenfall.

Regeringen har lovat saker som Vattenfall inte menar går att räkna hem. Bolaget har heller inte fått några nya ägardirektiv, så generaldirektören och ledningen agerar utifrån det befintliga (inom kort kommer det nog ett nytt).

Vattenfall utreder för närvarande möjligheterna att investera i små modulära reaktorer (utan att ännu ta ställning till investeringar), men är övertygade om att investeringar i konventionella reaktorer kommer att vara stora förlustprojekt.

Samtidigt står det i Tidöavtalet att”… Vattenfall bör omedelbart påbörja planeringen av ny kärnkraft vid Ringhals och andra lämpliga platser”.

Vattenfalls ledning är skeptisk till lönsamheten och vill veta vem som ska betala, och efterlyser en bred politisk enighet om den långsiktiga energipolitiken.

Anna Borg, generaldirektör på Vattenfall skriver att ”För att vi ska investera i ny kärnkraft krävs ett sunt business-case för oss som affärsdrivande bolag”.

Här är artikeln i Svenska Dagbladet.

Jag ska inte gå igenom hela den långa och välskrivna artikeln (när detta skrivs är den inte bakom betalvägg), men vill säga hur viktig den här typen av journalistik är.

Det är ganska sällan som detaljerade studier av specifika politiska processer produceras inom samhällsvetenskapen.

Sådana artiklar kan därför vara viktiga för forskningen. Som forskare har vi ibland andra sätt att förstå processerna (det är därför vi har teorier), men den som vill förstå något bör ju börja med att utförligt beskriva vad som egentligen har hänt.

Och Forsbergs artikel är helt enkelt bra empiri.

Jag tog i förmiddags en promenad bort till Hågaån, en dryg kilometer hemifrån. Jag gick över ån och bort till Kung Björns hög.

Det är en gravplats från bronsåldern (cirka 3000 år sedan), där det finns en gravhög. När den undersöktes (runt förra sekelskiftet) hittade man en hel del fina guldföremål.

”Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav” står det på Wikipedia, så det får man lita på.

Jag tänkte också undersöka fågellivet en kort sträcka längs Hågaån (bilderna). Inga nya arter kunde registreras, men det var ganska livat.

Förutom de vanliga hördes bland annat grönfink, gulsparv, trädgårdssångare, törnsångare, kärrsångare, grå flugsnappare och stjärtmes.

På vägen hem gick jag förbi den lilla sjön i Ekebydalen och där lät såväl rörhönor som sävsångare. Sothönorna bråkade lite kärleksfullt (tror jag att det var) med varandra.

Det finns dom som tror att jag helt har snöat in på fågelskådning och fågellyssning, men riktigt så är det nog inte. Jag ser helt enkelt lite för dåligt.

Men det är fortfarande kul med appen Merlin (update: 92 fåglar har jag ”fångat” i appen per den 28 juni). Och jag ser fram emot två veckor på Gotland tillsammans med Merlin …

… och tillsammans med Maria, förstås.