Blyerts och blad

Ingenting borde egentligen vara någon nyhet, men det pågår ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

I den unika svenska marknadsskolan tillåts aktiebolag att driva skolor i vinstintresse, och de gör det i ett system som är riggat för att de ska tjäna grova pengar.

För företagen är det riskfritt. Det kostar nästan inget att gå in på marknaden och tjänar man inte tillräckligt med pengar är det bara att lägga ner.

Det finns en kraftig majoritet bland medborgarna för att ta bort vinstintresset i skolan, men bolagen och deras kolportörer – intresseorganisationer och lobbyister – agerar emot.

Marcus Larsson och Åsa Plesner har i boken De gränslösa utförligt beskrivit nätverken mellan före detta politiker som äger skolor och politiker som lobbar för att bevara marknadsskolan.

I den nyutkomna boken Bananrepubliken, skriven av Johannes Klenell, upprepas och vidgas denna kritik.

Klenell beskriver i detalj och ganska roande – om nu allt inte vore så sorgligt – ett system där vänskapsband och affärsintressen styr inom stora delar av politiken.

Att näringslivet, moderater och så kallade liberaler agerar skamlöst för att gynna sina egna och den egna gruppens intressen är kanske inte förvånande.

Och självfallet kommer ingen förändring att ske med en skolminister som är så insyltad i det existerande systemet som den nuvarande är.

Men Klenell beskriver att samma logik (att använda sin politiska makt för att berika sig själv och sina kompisar) numera också finns inom delar av den politiska vänstern.

Motståndet mot förändring är starkt, trots att vi har ett system som är ineffektivt och som slösar med skattemedel.

Skolan har blivit ett slags Augiastall, ni vet det som i berättelserna om Herakles sedan flera decennier var vanvårdat och i behov av uppstädning, upprustning och omorganisering.

I ett av sina storverk ledde Herakles en flod genom stallet och kunde på så sätt rensa upp.

Men någon Herakles finns väl inte idag … och skulle han dyka upp vore risken stor att han direkt köptes upp av Rud Pedersen, Hallvarsson & Halvarsson eller Nordic Public Affairs.

Trumps USA rör sig oroväckande snabbt i auktoritär riktning.

Federalt anställda avskedas en masse och i ledningen för myndigheter placeras sådana som är trogna mot Trump. Förtjänst och skicklighet ersätts av lojalitet.

Troheten mot Trump bland republikanska kongressledamöter är närmast blind, även när presidenten genom sina mängder av dekret gör den lagstiftande makten tandlös.

”He who saves his country does not violate any law”, meddelade presidenten. Ett uttlande som tidigare tillskrivits både Napoleon och Anders Behring Breivik.

Trump benådade de personer som hade försökt hjälpa honom att stoppa Bidens valseger 2020, i den process där han som avgående president hetsade för att ogiltigförklara valet.

Attackerna på medierna fortsätter och journalister som ställer alltför kritiska frågor får inte längre närvara vid presskonferenser i Vita huset.

Universiteten är i skottgluggen. Columbia University, som drog på sig Trumps ilska som en följd av propalestinska demonstrationer, bestraffades med neddragningar av federala medel (400 miljoner dollar).

Trump vill deportera utländska studenter och fängsla sådana som agiterar mot Israels krig i Gaza. Mahmoud Khalil, palestinsk aktivist, har nyligen häktats och berövats såväl studentvisum som ”green card” på oklara juridiska grunder.

Presidenten har skaffat sig kontroll över såväl den verkställande som den lagstiftande makten … samtidigt som högsta domstolen domineras av sådana som i huvudsak tycker som Trump.

Konstitutionen verkar utgöra ett svagt skydd för liberala värden. Kanske är det som Frank Zappa sa att “The United States is a nation of laws, badly written and randomly enforced.”

USA rör sig i nationalistisk och auktoritär riktning … ungefär som vi brukar karakterisera Putins Ryssland.

Inte så konstigt då att vi också ser dramatiska lappkast i den amerikanska utrikespolitiken, där vänner blir fiender och fiender blir vänner.

Det är läskigt att se hur fort det går och hur det som sker helt följer instruktionsboken för auktoritära maktövertaganden.

Med jämna mellanrum får vi en diskussion om inte kultur i högre grad skulle kunna finansieras vid sidan av det offentliga.

Jag tänkte på det när det kom stora rubriker i tidningarna i veckan om att privata donatorer hade skänkt pengar till renoveringen av Operan.

300 miljoner kronor kommer från Erling Perssons stiftelse, Antonia Ax:son Johnson med familj och stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.

Kanske kommer det att användas som argument för dem som vill att kultur i högre utsträckning ska finansieras privat.

Man bör ändå hålla i åtanke att staten betalar 3.2 miljarder för renoveringen, dvs. mer än 90% av penningsumman.

Kulturministerns invigningstal på Göteborgs filmfestival nyligen aktualiserar också frågan om kulturens roll.

Parisa Liljestrand betonade att regeringen genomför den politik som en majoritet av svenskarna har röstat för, och att de pengar som satsas på film (och annan kultur) ska göra största möjliga nytta.

Hon möttes av en del burop, vilket har rapporterats utförligt i media. Filmkonnässörerna var inte så förtjusta i att nyttoperspektivet betonades så starkt.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan den tiden då målet för kulturpolitiken var att ”motverka kommersialismen negativa verkningar”.

Idag bejakas nyttoperspektivet, den privata finansieringen och kommersialismen … om än knappast när det handlar om operan.