Det går spårvagnar på tvären där jag bor. Vagnarna kommer för det mesta i tid, de är blåa, rymliga och sådär småstadssävliga.

Jag gillar spårvagnar, trots att jag en gång höll på att krocka med en. Jag var 11 år och det var 3-ans spårvagn. Den gick mellan Rågången och Folkets Park.

Cykeln, som jag lyckligtvis kastade mig av i tid, hamnade under spårvagnen. Det gjorde också min skolportfölj. Själv klarade jag mig utan en skråma (jag läste serier på den tiden med Davy Crockett och Kapten Miki, och där pratade man på det viset).

Men det blev ett hål rakt igenom historieboken.

Några år senare när jag sålde grammofonskivor, fanns det i skivtravarna en dubbel-LP med enbart spårvagnsljud. Trams hette den (fyndigt nog) och den innehöll ljud från  spårvagnar från olika städer och olika tider. Jag tror aldrig att jag någonsin sålde något exemplar av den där dubbel-LP:n

Spårvagnarna i Norrköping på den tiden var gula, trånga och skakiga.

Det blev alltså ett hål i historieboken, rakt igenom bilden av Gustav Vasa där han satt på sin tron på Nordiska muséet. Min klassföreståndare Holger H. tyckte antagligen lite synd om mig, så jag fick en ny historiebok.

Spårvagnen som jag nästan krockade med är den som Plura sjunger om i Eldkvarns 3:ans spårvagn genom ljuva livet.