”Varje gång vi använder teknologin för att få en skymt av verkligheten bortom det vi uppfattar med våra sinnen, bör den intuition vi ha fått av evolutionen inte hänga med i svängarna”.

Så skriver Max Tegmark i boken Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten (Volante Förlag), som ligger på nattduksbordet.

Intuitionen har utvecklats evolutionärt, menar Tegmark, och nya upptäckter strider ofta mot intuitionen.

Den grottkvinna som i forntiden, vid åsynen av ett lejon, tog sig en funderare över vad materia egentligen kunde vara, raderades raskt ur genpoolen. Hennes kompis i grottan som istället satte sig i säkerhet (och inte grubblade så mycket på hur stor del av lejonet som egentligen var tomrum), ökade betydligt möjligheterna att föra de egna generna vidare.

Tegmarks funderingar om parallella universa, att vi kan befinna oss på flera platser samtidigt och att den fysikaliska världen inte bara kan förstås som matematisk, utan faktiskt är matematik, väcker fantasin.

Men det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Intuitionen säger mig att Tegmark kanske inte har alla hästar hemma.