På 1990-talet brukade jag säga att jag helst åkte till konferenser i Italien eftersom det fanns så gott kaffe där. Det var inte ens en halvsanning, även om jag gillar att ta en espresso på en italiensk bar. Det var nog mera  maten och efterrätterna som lockade.

Kanske hade jag läst in lite för mycket i Tranströmers dikt om espresso, där han säger att: ” … det liknar dropparna av svart djupsinne/som ibland fångas upp av själen/som ger en välgörande stöt: Gå!/Inspiration att öppna ögonen”.

Men kaffet är för det mesta bra i Italien. I Florens var det fantastiskt överallt, utom i turiststråken runt domkyrkan och Uffizierna. I Neapel likaså, men där var man tvungen att säga till så att de inte hann hälla socker i koppen.

På Cypern lärde jag mig också att beställa kaffet utan socker (sketo); annars gick det inte att dricka. Idag skruvar de lite på sig på Mammas Meze i Uppsala när jag beställer en kopp arabiskt kaffe, och säger leende att de enbart serverar turkiskt (deras arabiska/turkiska kaffe är mycket gott).

På södra delen av Cypern bör man absolut inte beställa turkiskt kaffe.

Vilket är det bästa kaffet i Stockholm då? Jag tycker att espresson på många ställen är okej, och att bryggkaffet (ifall det inte har stått och blivit bränt) för det mesta också är gott. Det här är väl uppfattningar som antar jag avslöjar mig som en rätt usel expert på kaffe.

Absolut bra kaffeställen i Stockholm är i alla fall Johan & Nyström på Swedenborgsgatan, Il Caffè vid Rådhuset (bilden ovan är därifrån) och Café Esaias högt upp på Drottninggatan.

Hellre gott bryggkaffe än halvbra espresso.