Först satt vi ute i solen på Millesgården och åt gott, och någon halvtimme senare haglade det.

“April is the cruellest month”, som Eliot skrev.

Vi hade hunnit promenera på terasserna på Millesgården och tittat på skulpturerna, och ut över Värtan. Jag tycker bäst om den röda stenen som ligger på marken (det är kvartsit-sten från Älvdalen).

Milles fanns på något sätt överallt i min barndom. Orefusfontänen vid Hötorget fanns på testbilden i TV (och den tittade man ofta på), Louis de Geer-statyn på Gamla Torget i Norrköping gick jag ofta förbi och Folke Filbyterstatyn var bekant (jag hade kusiner i Linköping).

Det är fint att gå runt på terasserna och titta på skulpturerna som sträcker sig upp mot himlen, särskilt de i lite mindre format.

Det finns annars ofta något grandiost över Milles skulpturer som jag inte tycker om. Ett förhärligande av manlighet, och av det nordiska. Carl Milles hade under 1930-talet otvetydigt starka sympatier för den tyska nationalsocialismen.

Som sagt, det började hagla och vi tog oss tillbaka till stan med buss och T-bana. Gick av vid Mariatorget för att besöka det mest hipstriga som för närvarande existerar i Stockholm, nämligen Johan & Nyströms konceptbutik på Swedenborgsgatan. Lätt att le åt, men bättre espresso går nog inte att få.