Jag har varit med som expert i en offentlig utredning som i veckan lämnade sitt betänkande till civilministern (Ardalan Shekarbabi). Det var en s.k. enmansutredning så det fanns inga ledamöter som skulle komma överens om något.

Ambitionen var att undersöka om statliga myndigheter skulle kunna bli bättre i olika avseenden genom att systematiskt sätt jämföra sig med andra. Det är en god idé.

Utredningen kallade sig benchmarkingutredningen (inte så väl valt, men jag hade inget att säga till om när det gällde det). Betänkandet heter ”Systematiska jämförelser. För lärande i staten” (SOU 2015:36).

Jag skrev en rapport åt utredningen om styrning och lärande, och den finns publicerad som en bilaga till utredningens betänkande. Här är en länk till utredningens betänkande, inklusive bilagan. Jag håller väl inte med om allt som står i betänkandet, och min rapport kan – av den som vill – läsas som ett särskilt yttrande.

Det var i alla fall intressant att vara med, och vi hade intressanta diskussioner. Det känns bra att veta att det finns en massa klokhet samlad hos statens tjänstemän.

Särskilt intressant var att observera hur ett par tjänstemän i Finansdepartementet, som också var experter i utredningen, genom mer eller mindre subtila signaler kunde påverka utredningsarbetet.

Offentliga utredningar har förändrat karaktär. Ofta är de begränsade när det gäller resurser, och sällan ges de ordentligt med tid att på djupet reflektera. Tidspressen är för det mesta påtaglig.

I det avseendet var den här utredningen inget undantag. Trots att den hade till uppgift att komma med förslag som skulle öka inslagen av reflektion och lärande, gavs även den här utredningen begränsat utrymme att göra just detta.