Vetenskapsrådet har på regeringens uppdrag tagit fram ett utvärderingssystem för all forskning. Systemet är tänkt att användas för att fördela (en del av) basanslagen till de lärosäten vars forskning håller bäst kvalitet.

Förvaltningsakademin anordnade i förra veckan ett seminarium på Södertörn där en av systemets konstruktörer presenterade myndighetens förslag. Så här ser förslaget ut.

Systemet beräknas kosta ca 170 miljoner per utvärderingsomgång, vilket av utredarna ansågs rimligt. Jag tror att kostnaden hos de granskade (lärosätena) är underskattad, och tvivlar på att regeringen framöver kommer att tycka att systemet är värt pengarna.

Ett problem är att det föreslagna systemet framförallt stärker organisationsledningarna  vid lärosätena. Förslaget innehåller en hel del om att förbättra lärosätens långsiktiga planering, och att systemet kan vara ett stöd för ledningen i strategiska frågor. Lite mer new public management.

Man bör heller inte glömma att de professionella inom universitet och högskolor redan (åtminstone i vissa avseenden) är relativt väl utvärderade. Noggranna granskningar sker regelmässigt, bland annat i samband med tjänstetillsättningar och när projektanslag ska bedömas.

Vill regeringen att en större andel av medlen ska fördelas till dem som bedöms vara bäst, finns billigare sätt. Alla forskare som efter omsorgsfulla granskningar av sakkunniga lyckas få forskningsmedel av etablerade finansiärer, skulle exempelvis kunna få en extra dusör.

Om det – mot förmodan – skulle finnas pengar för att skapa ett mer ambitiöst system, skulle man kunna låta sakkunniga läsa och bedöma det som forskarna har skrivit (artiklar och böcker), och utifrån detta fördela pengar. Efter principen att ” … dina kollegor tycker att du har gjort något bra, så här får du pengar att göra något mer”.

Inte blev jag under seminariet övertygad om systemets fördelar. Ett införande skulle stärka byråkratin vid lärosätena och de professionellas roll skulle ytterligare naggas i kanten. Systemet kostar nog också mer än det smakar.

Om jag vore nationalekonom skulle jag säga att marginalkostnaden påtagligt verkar överstiga (den eventuella) marginalnyttan.