Idag föreläste jag om kulturpolitikens krumbukter på branschdagar som Svensk Scenkonst anordnade i Västerås (på Västmanlands Teater, bild till höger). Svensk scenkonst är en arbetsgivar- och lobbyorganisation, som tidigare hette Teatrarnas Riksförbund.

Kulturministern Alice Bah Kuhnke var där och blev utfrågad om regeringens kulturpolitik. Hon betonade starkt principen om armlängds avstånd, dvs. att politikerna inte ska lägga sig i det konstnärliga innehållet.

Diskussionen handlade i hög grad om den så kallade samverkansmodellen, dvs. den som låter statliga kulturmedel fördelas på regional och lokal nivå. Här verkar det finnas ett stort missnöje med staten, och inte enbart när det gäller hur mycket pengar som staten petar in.

En regionpolitiker från Västerbotten, Nina Björby, påpekade att ” … det inte finns någon politiker på central nivå att prata med”. Regionerna efterfrågade en samtalspartner på politisk nivå för att kunna diskutera viktiga frågor om samverkansmodellen, men att en sådan saknades. De blev istället hänvisade till myndigheter.

Armlängds avstånds-principen är främmande för kommunpolitiker, som mestadels befinner sig mycket närmare praktiken än rikspolitiker. En minister, och särskilt en inom kulturområdet, är van vid att organisera ett system (av regler och procedurer) men att sedan lämna implementeringen till andra.

Regionpolitikerna var missnöjda eftersom de inte hade någon statlig politiker att tala med. Kommun- och landstingspolitikerna verkade  intressant nog ha hamnat i samma position som många statliga myndigheter uppfattar sig vara i. De skickar underlag och vill ha samtal med en ansvarig minister, men möts mest av tystnad.

Min tolkning är att det här visar att samverkansmodellen leder till att regioner, landsting och kommuner – mer än tidigare – dras in i den statliga kulturpolitiska sfären. Frågan är väl om de verkligen vill vara där?