Satt på ett fik idag vid Mariatorget där de har fotografier av författare på väggarna (ni som bor i Stockholm vet att det är Rival).
Jag hamnade under Werner Aspenström.
”Om hon från Polen vore här just nu …” skrev Aspenström en gång ” … kunde vi tala om stenarna/och deras släktingar./Otillgängliga skulle hon klaga/öppnar inte när vi knackar på!/Ibland! skulle jag då invända …”
Den Aspenström skriver om är Wislawa Szymborska, den polska poeten som fick Nobels litteraturpris 1996.
Szymborska är en favorit. Så här sa hon i sin Nobelföreläsning:
”Världen – vad vi än kan tänka oss om den, i vår förfäran över dess väldighet och vår egen vanmakt inför den, i vår förbittring över dess likgiltighet för det enskilda lidandet, människornas, djurens och kanske också växternas, ty vem kan vara säker på att växterna inte lider; vad vi än kan tänka oss om rymden runt den, genomstungen av strålarna från stjärnorna, stjärnor kring vilka man har börjat upptäcka planeter, redan döda? fortfarande döda?, det vet vi inte; vad vi än kan tänka oss om denna måttlösa teater, dit vi visserligen har inträdesbiljett, men med en giltighetstid som är så löjligt kort, från ett ofrånkomligt datum till ett annat; vad vi än kan tänka oss om världen – är den häpnadsväckande.”