Det har blivit allt vanligare att regeringen utser nationella samordnare.

Mest omskriven är Mona Sahlin, som är samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Men hon är inte ensam. Idag finns det ett 30-tal.

Motiveringarna för att använda sig av den här extraordinära organisationsformen varierar. Det finns samordnare som ägnar sig åt att förhandla, några utreder och några driver på för att andra aktörer i samhället ska få ändan ur vagnen.

Ofta handlar det om att regeringen vill styra kommuner och landsting.

Idag diskuterade jag (och en forskarkollega) med tjänstemän på Riksrevisionen om dessa  samordnare. Riksrevisionen ska granska användningen av ”nationella samordnare som statligt styrmedel”, och jag är med i en referensgrupp.

Inrättandet av nationella samordnare visar att (regeringen anser att) den existerande organiseringen av staten inte är tillräcklig. Den annorlunda organiseringen kan också ses som ett slags experimentverkstad.

För några decennier sedan myntade organisationsforskaren James G. March begreppet  technology of foolishness för ett tillfälligt upphävande av existerande regler i syfte att utforska möjligheten att hitta bättre regler och en bättre organisering.

Kanske skapar experimenten med nationella samordnare en sådan möjlighet att hitta en bättre organisering av förvaltningen.

Det förutsätter att regeringen när den använder sig av en extraordinär organisering (som den med nationella samordnare) också förmår ta tillvara erfarenheterna av att göra det. Frågan är väl om den kapaciteten finns idag.

Technologies of foolishness bör ju kombineras med technologies of reason.

—

Bilden ovan visar Carl Milles staty Danserskorna, som finns utanför Norrköpings Konstmuseum.