Ann Heberlein skrev igår i DN om julen, och om dess roll som familjehögtid. Som alla ritualer påminner julen om att livet förändras.

När jag var barn var det mina föräldrar som skötte allt kring firandet, och jag funderade nog mest på vad som kunde finnas i paketen under granen.

Sedan kom en hel räcka år då jag firade julafton med min egen familj, inklusive tre barn som (åtminstone när de var lite yngre) mest funderade på vad som kunde finnas under granen.

Därefter följde några år då jag firade julafton hos mina – då till åren komna – föräldrar. Med undantag för ett år då jag firade tillsammans med dottern där det hände, dvs. i Betlehem.

I år är det min allra första jul som föräldralös.

”Livets faser och kretslopp”, skriver Heberlein. ”Det är en av de vackra sakerna med traditioner: Att se sitt liv förändras. De stora perspektiven som manar till ödmjukhet inför livet.”