På nyårsdagen för två år sedan kom beskedet att Åsa var död. Det var inte oväntat, men kom ändå som en chock.

När en ung människa som står mitt i livet, 37 år, plötsligt är borta finns så lite att säga.

Jag har tänkt en hel del på Åsa under de här mellandagarna, eftersom jag jobbar med en text (om tjänstemän och europeisering) som hon borde ha fått skriva.

Åsa var både skicklig och självständig som forskare. Hon sökte sina egna vägar, skapade egna nätverk, samarbetade med många och hade en drivkraft som få andra.

Hon var en engagerad och omtyckt lärare. In i det sista rättade hon tentor och undervisade.

Hon var mitt uppe i sin forskargärning när hon dog, så det var en del av framtiden som gick förlorad.

Allt som hon skulle ha åstadkommit: oskrivna böcker och artiklar, ohållna föredrag och seminarier, samtal som aldrig blev av.

En norsk kollega skrev så här när han fick beskedet: ”Jeg husket henne som en positiv, glad og god kollega.”

Och saknaden som alla vänner och kollegor erfar är förstås ingenting jämfört med den som finns hos hennes familj och de allra närmaste.

Det är två år sedan Åsa dog och jag kommer alltid att minnas henne med värme: som nyfiken, glad, energisk, engagerad och som en god kollega.