Tredje boken ut är den enda diktsamlingen bland de Augustprisnominerade: Ann Jäderlunds  djupa kärlek ingen.

Jag har en del favoriter bland poeter, men aldrig fastnat för Jäderlund.

I slutet av 1980-talet hamnade Jäderlund ofrivilligt i centrum av en debatt om det överhuvudtaget var möjligt att läsa modern poesi, dvs. sådan poesi som den jäderlundska.

Det var den så kallade obegriplighetsdebatten.

Nåja, Jäderlund uppskattas numera av många. Mikael Timm på Sveriges Radio (som jag gärna lyssnar på) är en beundrare av ” … den vackra vardagen och de märkliga mellanrummens poet”.

När Jäderlund i en antologi skulle hylla folkbiblioteken som fenomen gjorde hon det med fyra ord: Själens kyrka  Alltings rum. Det går nog inte att få till det snyggare.

Så här kan det låta i djupa kärlek ingen när det är som bäst:

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som inte finns

kryper in i allting

och tar dess plats

Allt är inte lika omedelbart. Jag har haft boken med mig ett tag och läst när jag har haft möjlighet. Den är skriven med en slags bruten syntax, och utan skiljetecken.

Jag har ibland undrat om orden verkligen kommer i rätt ordning.

Jäderlund förmedlar på något sätt sinnesintryck av världen utan att först inordna dem i någon logisk struktur. Det är lite som att ” …så här uppfattar våra sinnen världen innan vi begreppsliggör den”.

Obegripligt? Nja, snarare obegreppsligt. Kanske är det avsikten. Det får en i alla fall att fundera.