Vad ska man egentligen säga om Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna, dvs. den bok som juryn valde ut som den bästa av de sex nominerade?

Egensinnigt och väl skrivet är det. Det tar lite tid att smälta innehållet, men visst är det en bra bok.

Den får en att tänka på vad man läser (på ett bra sätt bör jag väl tillägga) och har ett driv som gör den svår att lägga ifrån sig.

Ellinor, som är berättaren i den första av tre delar, säljer sig själv i skrift på en dejtingsajt som ” … trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man.”

Hon träffar som en följd av detta föga förvånande en obehaglig typ, en excentrisk litteraturkritiker vid namn Calisto, som våldför sig på henne.

Ellinor har visserligen lärt sig att slåss i sin ungdom (av sin dåvarande kärlek, Johnny), men det hjälper föga. Hon funderar på att hämnas genom att slå ihjäl Calisto, men bränner istället upp det enda exemplaret av ett bokmanus som finns i hans villa.

Manuset som därigenom går förlorat för världen är skrivet av Calistos favoritförfattare Max Lamas och heter … De polyglotta älskarna.

Ellinor blir frivilligt kvar i Calistos hus (en av de svårbegripliga handlingar som boken är full av), hittar dennes samling av böcker av Michel Houllebecq och läser fascinerat.

Houllebecq karakteriseras som ett äckel, men ett intressant sådant. Boken vimlar för resten av pretentiösa och osympatiska män.

Wolff lägger lager på lager av historier, och väver dem samman på ett säkert sätt. Max Lamas är berättare i den andra delen, och Lucrezia Latini Orsi (italiensk markisinna) i den tredje.

Det är denna Lucretia som Max Lamas skildrar i De polyglotta älskarna. Att vara polyglott är att vara flerspråkig.

Kanske handlar romanen mest om det ofullbordade språket. Lamas, vars berättelse går upp i rök, drömmer om kvinnor som – förutom att vara vackra – kan tala alla hans språk.

Lina Wolff konstruerar skickligt sina historier. Det handlar om makt, våld och (kanske) om en längtan efter kärlek. Historien är dessutom av någon anledning fylld av speglar. När Calisto våldtar Ellinor sker det exempelvis på en bädd av spegelskärvor.

Alla verkar spegla sig i varandra.