Finanspolitiska rådet

Det har blåst upp till strid om Finanspolitiska rådet.

Rådet finns inte med bland de analys- och utvärderingsmyndigheter vars framtid nu ligger i stöpsleven. Det är synd.

Finanspolitiska rådet skapades av alliansregeringen 2007, och har bland annat till uppgift att följa upp och bedöma måluppfyllelsen i regeringens finanspolitik.

Rådet består av experter i nationalekonomi som granskar regeringens politik utifrån ett sådant teoretiskt perspektiv.

Över åren har Rådet granskat sysselsättningpolitik, arbetslöshetsförsäkring,  integration av flyktinginvandrare på arbetsmarknaden, skattesystemets ändamålsenlighet, klimatpolitik och mycket mera.

Rådet har gjort sig känt för sin relativt skarpa kritik både av alliansregeringen och den nuvarande regeringen. Finansministrar har, får man väl säga, varit måttligt roade av kritiken.

Konflikten nu gäller vem som ska nominera medlemmarna i Rådet. Nuvarande situation är att Rådet på egen hand bestämmer successionen. Enligt det nya förslaget föreslås att en valberedning med bland annat medlemmar av riksdagen ska göra det.

Rådet och alla dess tillskyndare har gått i taket. ”Ett råd som inte är självständigt kan lika gärna läggas ner” menade exempelvis Lars Jonung.

Expressen brassade i en ledare på med att regeringen strävade efter att politisera rådet, och att inskränka sina kritikers oberoende. Dagens Industri vill – för oberoendets skull – flytta rådet till riksdagen.

Det finns en hel del att säga om dessa diskussioner. Rådet är konstitutionellt varken oberoende eller självständigt. Som alla myndigheter lyder det under regeringen.

Även om det kan vara bra att forskare granskar politikens utformning inom olika områden, är det knappast självklart att sådana inspel bör organiseras i myndighetsform. Akademin skulle, kan man tycka, på egen hand kunna ordna arenor där sådan kritik kan framföras.

Det finns en lång tradition av att vetenskapliga discipliner lierar sig med staten för att kunna få starkt genomslag för sina idéer och intressen (kompetens, som de själva brukar uttrycka det).

Lite paradoxalt är det ändå att den disciplin som har varit en så varm förespråkare för att reducera statens dominans, är så angläget att självt växa ihop med staten.

Av principiella skäl är det synd – om än knappast förvånande – att den översyn av analys- och utvärderingsmyndigheter som nu pågår inte innefattar det Finanspolitiska rådet.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Forskning, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s