Idag är det fyra år sedan beskedet kom om att Åsa var död.

Jag var inte någon av dem som stod henne allra närmast, men jag var med och handledde när hon var doktorand. Vi blev kollegor.

Hon saknas verkligen idag i forskning och undervisning om förvaltning och demokrati.

Jag tänker ofta på att det finns ett slags professionellt tomrum där hon – om hon hade fått verka – skulle ha befunnit sig

Mest minns jag ändå den där andra Åsa. Hon som var full av liv, och alltid i rörelse.

Det var inte en tillfällighet att hon (i förordet till avhandlingen) liknande sitt avhandlingsarbete vid ett Vasalopp.

Jag kan idag glädjas åt att jag tydligen (enligt vad hon då skrev) hjälpte henne med att ” … valla om skidorna när målet var långt borta och spåren obefintliga”.

Varje gång som jag ser en surikat tänker jag också på Åsa. Hon hade dem på omslaget av sin avhandling (de utgjorde ett slags metaforiska internationella tjänstemän).

Jag kommer alltid att minnas henne med värme: nyfiken, glad, energisk och engagerad.