Det pågår en massa utredande inom förvaltningspolitiken.

Riksdagen håller på att se över Riksrevisionen. Alla skolmyndigheter är föremål för översyn (ökad regional närvaro, tror jag är nyckelorden i den utredningen).

Tillitsdelegationen har fått ytterligare uppgifter, och förlängd livslängd.

Och så finns en utredning om regeringens analys- och utvärderingsresurser. Den ska kartlägga regeringens samlade behov av analys och utvärdering, och föreslå hur dessa behov ska tillgodoses.

Idag var jag på ett seminarium som utredningen anordnade (i Garnisonen på Karlavägen i Stockholm), med några forskarkollegor och andra med (andra) praktiska erfarenheter från förvaltningen.

Utredningen har valt en bred ansats, men deras konkreta förslag ska gälla sju specifikt utpekade så kallade sektoriella utvärderingsmyndigheter. Inga förslag får läggas som gäller regeringens arbete.

Jag påminde om hur mycket av analys och granskning som sker inom ramen för ekonomistyrning, kvalitetsgranskning, redovisning och revision. Managementidéerna har i flera avseenden koloniserat förvaltningen – både på gott och ont.

Det tycks också vara så att utvärderingar mera har kommit att inriktas mot att granska enskilda myndigheter, och mindre mot att granska effektiviteten i de sammantagna insatserna inom ett område.

Jag menar att det finns eftersatta behov av breda effektivitetsanalyser när det gäller ändamålsenligheten i pågående politiska program. Vilka resultat uppnås? Förverkligas politikens ambitioner?

Om man till äventyrs håller med om att en sådan bredare effektivitetsgranskning är angelägen, hur skulle den kunna organiseras?

Knappast i regeringskansliet, som ju alltid är upptaget med att hantera ärenden och det omedelbara (sånt som dyker upp). Så det alternativet faller nog bort.

Utredningsväsendet kan vara ett rimligt svar. Det förvaltningspolitiska analyseradet verkar som synes ske inom ramen för kommittéväsendet. Effektivitetsgranskningen behöver nog dock en mer permanent organisering.

Kanske behöver regeringen återigen skaffa sig en effektivitetsrevision? Den försvann för halvannat decennium sedan in i Riksrevisionen, och har därefter och där av lite olika skäl haft svårt att blomstra.

Kanske är det en klok idé att – inom några områden – ha sektorspecifika analys- och utvärderingsmyndigheter?

Vi får väl se hur utredningen kommer att resonera om sådana frågor när den lägger sitt betänkande i augusti nästa år.