Äntligen ett forskningsgenombrott

Det tillhör mitt jobb att medverka i vetenskapliga studier, men inte som beforskad.

Nu har det ändå skett.

Jag är en av 30 000 i åldern 50-64 år som medverkar i Hjärt-Lungfondens Scapis-studie.

Jag har blivit CT-scannad, ultraljudad, gått omkring (och sovit) med mätutrustning och testats på en massa sätt. Biokemiska och genetiska analyser har gjorts av blodet.

Dessutom har jag besvarat en hel mängd frågor om matvanor och livsstil.

Studien handlar om hjärtkärlsjukdomar och lungsjukdomar och syftar till att ta reda på varför sådant drabbar vissa, men inte andra.

Alla Bengt-data (tillsammans med data från de övriga 30 000) lagras i en kunskapsbank. Jag tänker mig att alla dessa data utgör oberoende variabler.

Framöver kommer forskarna att undersöka hur sjuka vi undersökta blir och när vi dör (det är de beroende variablerna), och förhoppningvis hitta några signifikanta samband.

Det känns bra att bidra, men jag vet inte om det stämmer som det står i den mapp som jag har fått att ”… jag har bidragit till ett genombrott”. Men det vore i så fall på tiden.

Idag var i alla fall den sista dagen av tester: skiktröntgen (på Akademiska sjukhuset i Uppsala), av kranskärl, lungor, stora kroppspulsådern, och fettmängden i hjärta, lever, mage och lår.

Höjdpunkten för mig var när sköterskan som undersökte min syreupptagningsförmåga frågade ifall jag hade varit långdistanslöpare eller längdskidåkare.

Så här i efterhand tänker jag att hon nog sa så till alla …

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Forskning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s