Wolf Hall

Covid 19-tider och det uppstår en massa tid för läsande (visserligen lika mycket jobb för mig som tidigare, men ingen fotboll). Jag är inte precis den förste att lovorda Hilary Mantels böcker om Tudortiden i England, men vilken författare hon är.

Bakgrunden i Mantels trilogi är att Tudors har kommit till makten, och gärna vill hålla fast vid den. Då krävs bland annat en manlig arvinge. Henrik VIII har dock svårt att åstadkomma denna garanti för släktens fortsatta maktinnehav.

Makt och politik och kärlek … och framförallt ett sagolikt berättande. I Wolf Hall – som är första delen i trilogin – skildras hur kungen försöker annullera äktenskapet med Katarina av Aragonien för att kunna gifta sig med Anne Boleyn.

Henrik VIII är samtida med Gustav Vasa, och det finns flera likheter med vad som hände i Sverige: kampen för att säkra ättens tronföljd; frigörelsen från den katolska kyrkan; de många fruarna (Vasa var lite mer måttlig än Henrik VIII).

Men också betydelsen av en kompetent administration. Huvudpersonen i Wolf Hall är den som efterhand blir kungens närmaste man: Thomas Cromwell. Cromwell är inte adlig (han är son till en smed) vilket ligger honom i fatet, men han har sett världen (dvs. delar av Europa) och har sinne för både affärer och politik.

Cromwells makt bygger på kunskap och nätverk. När han besöker en adelsman (Harry Percy) för att tvinga denne att gå ed på att inte ha avgivit något äktenskapslöfte till Anne Boleyn (det var nödvändigt eftersom kungen ville gifta sig med Anne) hänvisar denne till sitt adelskap. Kungen aktar gamla titlar och gamla rättigheter, säger Percy.

Cromwell, som vet att Percy är skuldsatt upp över öronen, svarar ”Låt oss säga att jag kommer att fördärva ditt liv. Jag och mina bankirvänner”. Hur kan han (han = Cromwell) förklara för honom …

” … att världen inte styrs därifrån han tror? Inte från hans gränsfästen, inte från Whitehall. Världen styrs från Antwerpen, från Florens, från orter han aldrig har föreställt sig: från Lissabon där skeppen med segel av silke sticker västerut och brinner upp i solen. Inte från slottsmurar utan från räknekammare, inte av pukors och trumpeters klang utan av knäppandet från räkneramen, inte av bössekammarens gnissel och klick utan av pennans skrap mot reversalet som betalar för bössan och för bössemakaren och för krutet och för kulan.”

Det är en förkapitalistisk värld, där det gäller att ha ordning på redovisningen. Och det har Cromwell. Och det inser kungen.

Men, som Cromwells läromästare Wolsey påminner honom (Wolsey är i det ögonblicket halvvägs till Towern): ” … du vet att han (dvs. kungen) kommer att ta äran för dina goda idéer och ge dig skulden för hans dåliga? När lyckan vänder sig från dig, då kommer du att få känna hennes spö: alltid du, aldrig han.”

 

 

 

Det här inlägget postades i Kultur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s