Jag har plöjt Woody Allens självbiografi under några kvällar.

En rejäl del av Apropos of Nothing handlar om giftermålet med Mia Farrows adoptivdotter Soon-Yi Previn, konflikten med Farrow, pedofilanklagelser och allt runt omkring det.

Allen vill ge sin bild av vad som har hänt. Varken Allen eller Farrow kommer ut särskilt väl ur berättelsen (men det bör sägas att Allen är friad från det som han är anklagad för).

Allen är en skicklig berättare (vem trodde något annat?), och ibland är det lika kul som i en del av hans filmer. Särskilt när han beskriver uppväxten i New York och vägen till genombrottet … då han skrev 50 skämt i veckan för andra.

Men ofta är det lite för många namn som flimrar förbi.

Något som slår en under läsningen är glädjen i själva arbetet … skapandet. Trots det skriver han ändå förvånansvärt lite om hur filmerna kommer till: skrivandet, regisserandet, klipperiet etc.

Kanske beror det på att han – i sina egna ögon –  inte är någon intellektuell utan: “illiterate and uninterested in all things scholarly”. Idén om han skulle vara en intellektuell är ”phony as the Loch Ness monster”.

Även om han säger att han – trots att han har haft alla resurser i världen – aldrig har åstadkommit en riktigt bra film, så stämmer ju inte det.

Allen har verkligen en rad mästerverk: bakom sig Annie Hall, Broadway Danny Rose, Hanna och hennes systrar, Radio Days, Zelig, Match Point …

Och även om han har blivit (med Tegnells ord) ”äldre äldre” så är han ju bara 84 … och han gör fortfarande film.

Han säger sig inte ha något intresse av hur han kommer att bli ihågkommen: ”Rather than live on in the hearts and mind of the public, I prefer to live on in my apartment.”