I år har Sverige varit medlem i EU i 25 år. Tillsammans med Göran Sundström har jag undersökt hur den svenska statsförvaltningens EU-arbete har förändrats under den tiden.

Jag har skrivit tidigare på bloggen om en studie som vi nyligen har gjort åt Sieps (läs gärna här)

Om några dagar ska vi presentera studien vid ett (Covid 19-försenat) seminarium, så jag sitter nu (ungefär som en figur skulpterad av Rodin) och funderar på vad jag ska säga.

Ett vanlig – och dominerande – perspektiv på internationellt arbete är att stater vet vad de vill. De har intressen som de strävar efter att förverkliga.

Perspektivet grundas i en idé om målinriktad rationalitet: att stater ganska exakt kan formulera vad de vill uppnå och att de på alla möjliga sätt försöker förverkliga det önskvärda.

Den här synen på staters agerande tycks i förstone rimligt, och det är nog så tankebanorna går hos de flesta. I samband med att vi skulle bli medlemmar i EU rörde diskussionen i hög grad om vi i EU-samarbetet skulle kunna ”skydda” det som vi själva hade byggt upp (dvs. våra egna intressen).

Konsekvensen av synsättet är att en stat tydligt bör formulera sin strategi, att alla myndigheter (och gärna också andra) ska fås att agera i enlighet med den strategin och att allianser bör byggas med likasinnade för att förverkliga strategin.

Något som inte diskuteras så mycket är varifrån strategierna kommer, och hur de förändras. Vad är det som gör att stater (till exempel den svenska) vill det som den vill? Och hur kan man förklara förändringar i dessa viljor?

I praktiken är det ju så att svenska ståndpunkter inte finns en gång för alla, utan att de gradvis förändras. Och de förändras i hög grad i mötet med andras uppfattningar och erfarenheter.

Kanske lär sig den svenska förvaltningen och politiken vad den vill genom sina kontakter med och genom sitt deltagande i EU-arbetet. Det är ganska rimligt att tänka sig att tjänstemän och politiker, när de samtalar med kollegor i andra länder, ibland kommer på nya tankar.

Vi vet från våra studier att svenska myndigheter (inklusive Regeringskansliet) har ett omfattande utbyte både med EU:s organisationer och med andra staters förvaltningar. Det förefaller högst sannolikt att det som sedermera blir svenska strategier och ståndpunkter i hög grad formas i sådana processer.

Om strategier och ståndpunkter formas i ett europeiskt sammanhang blir den påstådda motsättningen mellan det svenska och det europeiska som sågs så avgörande under 1990-talet (och där, lite karikerat, det ena skulle skyddas från det andra) inte längre lika viktig.

Kanske leder föreställningen om att det finns stabila svenska (och europeiska) strategier mest vilse.

Det europeiska bidrar till att forma det svenska. Och – om än betydligt mer sällan – så formas det europeiska i mötet med det svenska.