Jag har i veckan läst Anne Applebaums bok Demokratins skymning. Applebaum är en amerikansk historiker och journalist som, framför allt, är expert på Sovjet/Ryssland och Östeuropa.

Hon har som historiker skrivit om Gulag, om Stalins svältpolitik och om förtrycket i Östeuropa under åren efter världskriget.

Politiskt stod hon länge för en skarp kritik av de kommunistiska regimerna i öst. Hon tillhörde det man skulle kunna kalla en center-höger inom politiken: pro-Thatcher och pro-Reagan.

Applebaum menar att hon värderingsmässigt inte har förflyttat sig särskilt mycket, men däremot att många av dem som tidigare fanns i samma värdemässiga gemenskap har rört sig långt åt höger.

Demokratins skymning börjar på en fest på den polska landsbygden 1999. Applebaum och hennes man (som är polack) hade bjudit in vänner som alla i princip delade föreställningen om liberala värden, integration i den Europeiska unionen och en västlig gemenskap.

20 år senare inser Applebaum – i samband med en ny fest – att det inte längre finns någon sådan gemenskap. Hälften av gästerna vill inte träffa och skulle inte längre kunna prata med den andra hälften.

Många av de forna vännerna stod nu bakom en illiberal och auktoritär politik som angrep fria medier, journalister, domstolar, statstjänstemän och diverse liberala rättigheter.

Nationalismen var det starka kittet i det nya. Den egna nationen uppfattades som hotad.

De nya politikerna stod för en kritik mot det mångkulturella och deras rörelser rymde ofta antisemitism, islamofobi och homofobi.

Applebaums inledande exempel är Ungern och Polen, men hon behandlar därefter liknande strömningar av ett slags krypande utbredning av illiberala och/eller nationalistiska idéer i Spanien, Storbritannien och (förstås) USA.

Applebaum frågar sig varför hennes vänner, dvs. de intellektuella, hoppade på tåget. Är de ”true believers” eller enbart cyniska opportunister som ser en möjlighet att få makt och att berika sig själva.

Applebaum kallar dem för ”klerker”, dvs. ett slags andliga funktionärer och evangelister och hon menar att de var förbittrade över att de inte fick positioner efter förtjänst.

Möjligen betonar sådana förklaringar det psykologiska lite för mycket. Bitterhet och cynism när det gäller samhällets utveckling har ju också funnits i andra tider än vår, utan att det har lett till omfattande angrepp på samhällets institutioner.

Applebaum berör visserligen att djupare förändringar i samhället har skapat en otrygghet som kan vara förhållandevis lätt att spela på för auktoritära ledare och deras allierade, men jag skulle nog velat ha mer av en bredare samhällelig analys.

Demokratins skymning berättar ändå på ett initierat sätt om den förskjutning som har skett bland politiker, journalister och andra intellektuella, och om hur det som man tidigare var överens om nu har blivit föremål för oförsonliga konflikter.

Det som vi på många håll har betraktat som stabila institutioner – domstolar, förvaltningar, fria media, universitet etc. – kan inte en gång för alla tas för givna. Det är kanske inte ens säkert att den som förlorar ett demokratiskt val accepterar valresultatet.

Demokratins skymning påpekar att statskupper inte alltid behöver se ut som den nyligen i Myanmar (med militärer, öppet våld och vapenskrammel), utan att de kan ske genom en processer där viktiga samhällsinstitutioner långsamt och gradvis undergrävs.

”Tärningen kan mycket väl redan vara kastad. Det är möjligt att vi redan lever i demokratins skymning, att vår civilisation redan är på väg mot anarki eller tyranni, som antikens filosofer och Amerikas grundlagsfäder fruktade, att en ny generation klerker, förespråkare för illiberala eller auktoritära idéer, kommer till makten på 2000-talet, alldeles som de gjorde på 1900-talet. Det är möjligt att deras världsåskådning, född ur bitterhet, vrede och djupa messianska drömmar, vinner seger.”

Anne Applebaum är utan tvekan en läsvärd skribent. Om man inte läser boken finns också en hel del klipp på Youtube där Applebaum lägger ut texten om hoten mot demokratin.