Det här är det tredje i en serie blogginlägg om Riksbanken

I december 2019 kom betänkandet från utredningen som skulle modernisera lagen om Riksbanken.

Vad föreslog utredningen när det gäller de tre grundläggande frågorna (se tidigare blogginlägg)?

För det första valde utredningen i huvudsak (om än inte helt) att kodifiera den praxis som hade utvecklats sedan föregående lagstiftning.

Nästan allt det som Riksbanken hade ägnat sig åt så att säga ”utanför sitt mandat” skulle den framöver enligt den nya lagen kunna fortsätta att göra, men nu med uttryckligt lagstöd.

Det här är uppseendeväckande eftersom Riksbanken numera inte enbart bedriver penningpolitik. Bankens agerande har långt vidare konsekvenser än det ursprungligen var avsett.

Riksbanken befinner sig i praktiken långt inne på finanspolitikens område, även om den försöker definiera det mesta som den gör som penningpolitik.

Utredningen ägnade, för det andra, stort utrymme åt möjligheterna att granska Riksbanken, och kom också med några förslag.

Grundproblemet kunde den dock inte göra något åt. Det kommer heller inte framöver att gå att utkräva något ansvar av Riksbankens ledning.

När det gäller den tredje frågan – anpassningen till unionsrätten – såg utredningen till att minimera riskerna för Sverige att stämmas inför EU-domstolen.

Utredningssekretariatet satte sig helt enkelt ned med kommissionens företrädare och de båda parterna diskuterade med varandra hur den svenska konstitutionen borde formuleras för att kommissionen skulle bli nöjd.

Intressant, eller hur?

Sammanfattningsvis föreslog utredningen att Riksbankens legala utrymme skulle vidgas än mer (banken skulle få göra det som den redan ägnade sig åt men med lagstöd) och att anpassa svensk rätt än mer grundligt till det europeiska regelverket.

Ingenting av det som föreslogs om ökad granskning av Riksbanken förändrar heller inte något i grunden. Ansvarsutkrävande av det slag som vi normalt förutsätter finns, är inte möjligt. Det finns ingen motkraft. Riksdagens resurser och kompetens kan inte på något sätt mäta sig med bankens.

Att Riksbankens oberoende skyddas av EU-rätten gör det dock inte omöjligt att tänka lite friare när det gäller att i vissa avseenden begränsa bankens befogenheter.

Sådana ambitioner lyser dock med sin frånvaro.

I nästa inlägg ska jag kommentera hur remissinstanserna hanterade frågan om den demokratiska legitimiteten för expertstyret.