Det här är det fjärde i en serie blogginlägg om Riksbanken

Alla har möjlighet att tycka till om offentliga utredningars betänkanden, men en del bjuds särskilt in för att säga vad de tycker.

Vad har remissinstanserna haft att säga om Riksbanksutredningen, och då särskilt om möjligheterna att legitimera ett system där makt och ansvar inte hänger samman?

Inte så mycket visar det sig.

Några universitet hade särskilt ombetts att lämna synpunkter. Varken statsvetarna i Göteborg, Lund, Stockholm eller Uppsala – vilka alla hade blivit anmanade att säga vad de tyckte – yttrade sig dock.

Förvaltningshögskolan I Göteborg – där det också ryms statsvetare – skrev några korta rader där de ”ställer sig bakom förslagets huvudsakliga inriktning, att förbättra Riksbankens självständighet, handlingsutrymme, och befogenheter att understödja finansmarknaden.”

Men de sa ingenting om varför de ansåg det klokt att ge en expertmyndighet ännu större möjligheter än tidigare att bedriva politik utan att blanda in politikerna.

Varför denna förtegenhet?

Kanske gick förslagen under radarn eller så menade forskarna att det inte längre var någon mening att uppmärksamma det uppenbara demokratiska underskottet. Eftersom det mesta ändå bestämdes av EU-rätten fanns ingenting att göra.

Kanske var det så, eller så var det helt enkelt tidsbrist. Det är förstås inte alla som har möjlighet att plöja betänkanden på 2000 sidor.

Flera nationalekonomer yttrade sig däremot om förslagen. Riksbankens oberoende hade ju en gång motiverats utifrån nationalekonomisk teori och uppenbarligen var denna kår fortfarande engagerad i frågan.

Det fanns tveksamheter hos flera nationalekonomer mot en del inslag i utredningens betänkande. Den mer principiella frågan – hur man kan legitimera att oberoende experter bestämmer politikens inriktning – lyftes dock inte.

Förutom nationalekonomer hade också en del jurister vid universiteten läst de nya förslagen till lagtexter. Professor Nergelius i Örebro var påtagligt nöjd över att Sverige nu skulle anpassa sig efter unionsrätten.

Ett par jurister i Lund var kritiska. De menade  att Riksbanken med den nya lagen fick alldeles för stora befogenheter, och att det var fel att man skulle ”ge Riksbanken normgivningsmakt också på områden som ligger utanför Riksbankens uppgifter enligt regeringsformen.”

En fråga som sålunda nästan inte alls togs upp i remissvaren gällde det problematiska i att legitimera ett system där experter bestämmer politikens inriktning.

En annan fråga som hade förtjänat uppmärksamhet är hur regeringar – som enligt Regeringsformen styr riket – kan göra det när åtgärdsarsenalen inom den ekonomiska politiken i hög grad ligger i händerna på experter som de inte får styra.