Illegitim och dysfunktionell

Skärmavbild 2021-12-11 kl. 19.52.35Det här är det femte – och förmodligen det sista – i en serie blogginlägg om Riksbanken

Regeringen styr riket. Så står det i Regeringsformen. Men inom viktiga delar av den ekonomiska politiken gäller inte detta.

Ansvariga regeringar har inte tillgång till de instrument som skulle kunna användas för att förverkliga de politiska ambitionerna.

Inom den allt vidare – och konsekvensrika – penningpolitiken, ligger makten numera hos Riksbanken.

Riksbanken är en myndighet under riksdagen och inte – som de flesta andra myndigheter – under regeringen. Men riksdagen kan varken kompetens- och resursmässigt matcha Riksbanken.

När det gäller penningpolitiken gäller instruktionsförbud från politikernas sida. Politiken får granska i efterhand men inte utkräva ansvar som en följd av granskningen.

Riksbanken kan således misslyckas kapitalt med att nå sina mål, men ledningen sitter ändå säkert. Resursmässigt har Riksbanken också ett guldläge eftersom den bestämmer sin egen budget.

Såhär har det sett ut sedan den gamla riksbankslagen kom till i slutet av 1990-talet.

Under senare decennier har Riksbanken ytterligare vidgat den domän där den agerar, och det är den förändringen som framöver kommer att kodifieras i en ny lag.

Att systemet ser ut som det gör förklaras till stor del av unionsrätten. Euroländernas penningpolitik bestäms inte längre på nationell nivå. Reellt sett är den svenska Riksbanken en del i EU:s organisering av penningpolitiken.

Hur kan man skapa legitimitet för ett system där viktiga beslut är delegerade till experter som inte får styras av de folkvalda?

Det formella svaret på frågan är att en överväldigande majoritet i riksdagen genom lagstiftningsbeslut accepterar (och legaliserar) expertstyret. Så kan man se det.

Ur ett strikt demokratiperspektiv är det dock svårt att legitimera procedurerna. Man får helt enkelt köpa demokratiska tillkortakommanden för att få till ett mer effektivt system.

Problemet med ett sådant resonemang är dock att Riksbanken under många åt helt har misslyckats med sin uppgift, så systemet tycks varken demokratiskt eller effektivt. Sannolikt är tilliten till politikernas skötsel av finanspolitiken idag större än tilliten till Riksbankens hantering av penningpolitiken.

Åter till styrningen.

För att kunna styra riket borde regeringen kunna styra över (och ta ansvar för) såväl penningpolitiken som den övriga ekonomiska politiken.

De tre myndigheterna – Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen – borde kunna samarbeta och inte som nu vakta på varandra. Att få till stånd ett sådant myndighetssamarbete är dock mycket svårt  när en av parterna kan göra som den själv vill.

Det existerande ordningen är således inte bara demokratiskt tveksam, utan också dysfunktionell.

Detta inlägg publicerades i Forskning, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s