Jämt fyller man år, och ibland fyller man jämnt. Som i år då jag fyller 70.

Obegripligt för mig … men inte har jag förstått för de flesta som jag känner.

Nåja, det finns en massa truismer att strö omkring sig (på temat att man inte är gammal utan årsrik och att man blir visare med åren), men sånt blir lätt torftigt.

Werner Aspenström sa att ”man blir inte klokare med åren, bara äldre”, och det känns åtminstone inte banalt (tror att det var Aspenström … försökte kolla men hittade inte dikten).

Det blev lite olika kalas olika dagar, och en massa fina gratulationer på Facebook (blev glad över alla men nog gladast över en från en av mina ”gamla” doktorander).

Det viktigaste firandet skedde i lördags när alla barn (Jon, Dan och Linnea) och barnbarn (Flora, Olof, Albin och Arthur) var på plats i Uppsala, och så Claire, Maria och Gustav förstås.

Superfin dag blev det … småttingarna röjde lite i källaren, hämtade upp lådan med Linneas alla gamla gosedjur, flyttade runt bland alla böcker för att kunna ha affär (vi kunde swisha om vi ville köpa något) och satt ibland ganska stilla och ritade.

Och i bakgrunden spelade jag låtlistan med en låt från varje år som jag har levt (som har varit väldigt kul att göra!). The Soundtrack of My Life. 70 låtar, 4 timmar och 38 minuter.

Nu har barn och barnbarn åkt hem till sig, och jag har blivit tvungen att bädda ner mig med någon slags elak virus … men vad gör det efter en sådan helg?

Kanske livet peakade i lördags … eller så kommer det att göra det någon dag under åren framöver. Det finns ju fortfarande en massa oskrivna blad.