Hanna Fahl skrev nyligen roligt i DN, och som en upplysning till sådana som är födda på 2000-talet, att en blogg ” … är en sorts förhistorisk version av Tumblr”.
Att börja blogga kan kanske ses som ett ålderstecken; något som urmodiga ägnar sig åt.
Som att lyssna på Beatles och Stones, skriva med blyerts och äta stekt fläsk med löksås.
Strax innan jul kom beskedet att Åke “Bajdoff” Johansson hade dött. 86 år gammal. Det var hjärtat. Bajdoff var centerhalven med det ljuvliga spelsinnet och smidigheten. Glidtacklingens okrönte mästare.
Han tog sex allsvenska guld med IFK Norrköping. Bajdoff var i början av 1960-talet en av Europas bästa mittbackar, en viktig del av landslagets så kallade Nyman-vall. Han bildade radarpar med målvakten Bengt “Zamora” Nyholm. Dessa båda spelade mer än 600 matcher tillsammans, i IFK och landslaget.
Som liten grabb stod jag ofta med storebrorsan på Berget, som utgjorde en naturlig läktare i Idrottsparken. Vi såg IFK spela hem ett par allsvenska guld under ledning Zamora och Bajdoff, och med spelare som Björn Nordqvist, Harry Bild, Örjan Martinsson, Bill Björklund och en ännu ung Ove Kindvall. Bajdoff var då i slutet av sin aktiva karriär, men fortfarande en klippa i försvaret.
Under den här tiden var IFK alltid ett topplag i Allsvenskan (känns längesedan). I Europacupen där Europas alla mästarlag möttes, mötte IFK ett år AC Milan (med den gamle Maldini) och ett annat Benfica (med Eusebio, Torres och de andra). Hemma spelade IFK jämnt mot båda, men returerna i Milano och Lissabon gick sämre.
Bajdoff arbetade under lång tid på Televerket. Även de allra bästa inhemska spelarna hade vid den här tiden civila arbeten vid sidan av fotbollen. På frågan om vilka de största personligheterna som denne hade mött på arbetet svarade en av Bajdoffs kunder: påven, kungen och Bajdoff.
Så här beskrev han sig själv: ”Jag var grovjobbare, jag gick med skyffeln”. Det var i så fall en grovjobbare med spelsinne. Nu är han död, centerhalven med blicken för spelet.
Och det är precis som det har sagts: ”Himlens alla bollar kommer att dimpa ner vid hans fötter”.
—
(Britta Nordholms sevärda film om Åke ”Bajdoff” Johansson är från 2012 och den distribueras av Norrköpings stadsarkiv och Norrköpings stadsmuseum. Här är en aptitretare. Citatet kommer från IFK-supportern Magnus ”Mankan” Nilsson).
Det är tjugo år sedan Sverige blev medlem i EU och jag blev med anledning av det intervjuad av Sveriges Televisions Rolf Fredriksson. Intervjun ägde rum i biblioteket på Södertörns högskola i mitten av december någon gång.
När inslaget sändes hade det dock blivit lite fel så att jag fick heta Gunnar istället för Bengt, vilket gav upphov till en hel del retsamma sms. Men det var annars ett bra inslag.
Rolf Fredriksson hade till råga på allt från biblioteket lyckats få fram den bok där jag och Göran Sundström har sammanfattat våra erfarenheter från ganska många års studier av europeiseringen: Från hemvävd till invävd. Europeiseringen av svensk förvaltning och politik (Liber 2006).
Boken har några år på nacken men de övergipande tendenserna som vi pekade på har förstärkts. Förvaltning och politik är mer invävda än någonsin i det europeiska och det globala. Vi följer i hög grad regler (av olika slag) som har kommit till utanför nationsgränserna. Tjänstemän och politiker hämtar inspiration och idéer utifrån.
Europeiskt och globalt samarbete innebär att vi lär oss både vad vi vill och vad vi kan göra i ett utbyte med andra. Det nationella och det europeiska har vävts samman. Det nationella blir på det här sättet inte mindre viktigt, men lärdomen är att det nationella ständigt förändras i ett utbyte med andra. Det är lite fint.
Dagen innan julafton fick jag glädjen att hänga några timmar med dottern. Vi fikade på Vetekatten, pratade om allt möjligt, köpte julklappar och hamnade till slut på Söderbokhandeln på Götgatan. Underbar boklåda. Jazzmusik och en läshörna.
Jag hittar alltid böcker där som jag inte visste fanns, och som jag absolut måste ha. Dottern antydde (inte särskilt diskret får man väl säga) att den där boken av Duras om Att skriva, som hon hittade, skulle vara en bra julklapp till henne. Så blev det också.
Och där i bokhandeln såg jag Verner Aspenströms samlade verk i en vackert inbunden volym. Äntligen fanns den att köpa. Aspenströms dikter var länge min standardpresent vid disputations- och andra fester, men den traditionen hade inte gått att hålla vid liv när Aspenströms samlade inte längre gick att få tag på. Inte ens på antikvariat.
”Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är … Låt professorerna utreda … de har betalt”. Sådär skrev han Aspenström. Han kunde ta ner allt till vardagen, och han intresserade sig för allt möjligt. Gråstenar och granbuskar.
Nyss läste jag så en recension av Aspenströms bok i Uppsala Nya Tidning (UNT) men den var en besvikelse … den handlade mest om hur ofta Aspenström skrev om snö. Det gjorde han förstås, men framförallt skrev han om livet.
Blyerts och blad 