Modern myndighet

Publicerat den januari 20, 2015 av bengtjacobsson

Jag är med och leder ett forskningsprojekt där vi studerar Trafikverket. I morgon träffas vi i projektgruppen (ekonomer, statsvetare och språkvetare) och lägger upp planerna för det fortsatta arbetet.

Vi undersöker Trafikverkets strävan att bli en kvalificerad upphandlare, dess ambition att inkludera alla intresserade i planprocesser och dess vilja att vara en viktig europeisk spelare.

Sammantaget handlar det som pågår i Trafikverket om att i grunden reformera en myndighetskultur: att bli en modern myndighet.

Trafikverket utgör ett slags förvaltningspolitiskt mikrokosmos. Mycket av det som kännetecknar dagens offentliga sektor – upphandlingar, marknader, inkluderande arbetssätt, tron på samordning – finns där.

Verket ska också med sitt nya sätt att upphandla bidra till att anläggningsbranschen blir mer effektiv. Staten ska alltså hjälpa företagen att bli lite bättre på att vara företag.

Trafikverket är en nyckel om man vill förstå förändringar i staten. Och det är ingen liten nyckel: 6 500 anställda och en omsättning på sisådär 50 miljarder kronor.

 

Publicerat i Politik | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Surdegar

Publicerat den januari 18, 2015 av bengtjacobsson

Att en del idiomatiska uttryck har sett bättre dagar säger nog en del om hur samhället förändras. Som när man säger att det här går som på räls, eller att något går som tåget. Vi som (gärna) åker tåg vet att det som går som på räls alltför ofta står och vilar en stund mellan Katrineholm och Södertälje.

Det kom som ett brev på posten är också uppenbart tidsotypiskt. Det är ju inte så vanligt längre att det alls kommer några brev på posten, och utbärningen är heller inte vad den har varit.

Eget beröm luktar illa har också blivit föråldrat, tyvärr. Vilken odör det skulle bli inför alla utvecklingssamtal på arbetsplatser ifall det vore sant. Att framhålla sig själv ingår idag i det som indikerar förtjänst och skicklighet.

Böljan den blå är ett annat sådant uttryck. Böljor har väl egentligen aldrig varit blå, men uttrycket blir alltmer missvisande. För mycket olja och annat skräp.

Hon är ute och cyklar kunde tidigare  tyda på att någon inte riktigt hade alla bestick i lådan, men nuförtiden är den som är ute och cyklar både miljövänlig och sportig och ett föredöme för oss andra. ”Hon är ute och cyklar. Jaha, vad bra …”. Så det uttrycket faller också bort.

Det kanske bästa exemplet på ett idiomatiskt uttryck som är passé är att det där är en riktig surdeg. Är det något som står för progressivt och modernt leverne på 2010-talet – åtminstone i de kvarter där jag bor – så är det väl just surdegar.

Det är roligt att språk förändras på det här sättet, dvs. att betydelsen kan bli den rakt motsatta. Som att dra dit pepparn växer. För det vore inte så dumt att kunna tillbringa ett par veckor på Trinidad eller Cayman Islands, dvs. där pepparn växer.

 

 

Publicerat i Varjehanda | Märkt , | Lämna en kommentar

She loves you

Publicerat den januari 17, 2015 av bengtjacobsson

Strax innan en spelning i Newcastle i juni 1963 satt John Lennon och Paul McCartney på ett hotellrum och skrev en ny låt. De gjorde färdigt den dagen därpå i huset hemma hos McCartneys pappa.

Historien finns berättad i en  specialutgåva av Rolling Stone om Beatles alla skivor (The Ultimate Album-by-Album guide).

She loves you blev Beatles mest sålda singel i Storbritannien. Musikaliskt kanske inget mästerverk, men den avspeglar tidens sorglöshet och livsglädje.

När man sliter med texten till en artikel och för sjuttioelfte gången klipper, klistrar och flyttar lite ord fram och tillbaka, då kan man ju tänka på den världshit som sådär lite i förbigående rafsades ihop där på hotellrummet i Newcastle.

Yeah, yeah, yeah …

 

Publicerat i Kultur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Politiken som försvann

Publicerat den januari 16, 2015 av bengtjacobsson

Seminarium igår på Södertörn om utvärdering av bistånd. Sonja Daltung, kanslichef på den relativt nyinrättade Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) berättade om verksamheten. Angelägna och komplicerade frågor, och ofta politiskt laddade.

Gunilla Carlsson hade som ansvarig minister i alliansregeringen hög svansföring, och hon gjorde mätandet till det centrala. Retoriken var att pengarna skulle gå dit där de gjorde mest nytta. Den så kallade resultatagendan utgjorde reformen par excellence.

Det är lätt att hålla med om att bistånd ska leda till långsiktig utveckling, och att man måste ta reda på ifall det blir så. Biståndets resultat har också diskuterats ända sedan den första samlade biståndspolitiken utformades i början av 1960-talet.

Men det har alltid varit vanskligt att hitta kausala samband. Det finns, av lätt insedda skäl, många möjligheter att något kan gå fel på vägen från luftiga ambitioner i Stockholm till mer vardagliga praktiker i fattiga och – ibland – korrupta länder.

Gunilla Carlsson ville ersätta det som hon brukade kalla ”gammelbiståndet” (vilket väl låter ungefär lika attraktivt som Björklunds ”flumskola”) med ett mer resultatbaserat bistånd. Hon – och regeringen – gjorde själva resultatmätandet till politikens credo.

Det mätande som vanligen brukar betraktas som medel för att uppnå politiska mål (som exempelvis minskad fattigdom eller ökad demokrati) övergick till att bli politikens själva hjärtpunkt. Politiken försvann, åtminstone i den meningen som vi vanligen tänker oss politik.

Seminariet var intressant. Den nyinrättade expertgruppen har startat lite trevande. Medvetenheten finns kanske om att dess föregångare (SADEV) lades ner, när ministern blev alltför missnöjd. Än så länge verkar politiken tämligen ointresserad av gruppens göranden. Förhoppningsvis kommer det inte alltid att vara så.

 

Publicerat i Politik | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Demokratins väktare

Publicerat den januari 13, 2015 av bengtjacobsson

Jag träffade Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap i Lund, ett par gånger på 1990-talet när jag jobbade i Lund. Han kom under slutet av 1990-talet i hög grad att påverka det förvaltningspolitiska tänkandet genom sina texter om demokratins väktare.

Han hjälpte mig senare i några kurser för praktiker, där han fick möjlighet att vällustigt väsa ut sitt förakt mot det han kallade ekonomismen. Han var lysande vid dessa seminarier. Mer än någon annan var det Lundquist som i offentligheten pekade på problemen med en tyst förvaltning, och vilka problem så kallade visslare kunde möta.

Sådana visslare är viktiga för demokratin, men det är få som vill veta av dem när de väl visslar. Istället väntar alltför ofta olika slags repressalier, och detta trots regler om meddelarfrihet. I organisationer är det nämligen ofta chefen, chefens chef och chefens chefs chef snarare än lagen som avgör vad som är möjligt att säga.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet från 2013 – ungefär ett år innan sin död – skrev Lundquist tillsammans med en yngre kollega (doktoranden Mi Lennhag) om behandlingen av Edward Snowden. Snowden avslöjade som bekant en omfattande och hemlig övervakning, och gjorde därigenom demokratin en stor tjänst. Och han fick och får betala ett högt pris för det. Lundquist menade att behandlingen av Snowden var skamlig, men han var knappast förvånad.

För sådana som ser allt handlande som ett resultat av strategiska kalkyler, framstår Snowden som en konstig prick. Insåg han inte konsekvenserna av vad han tänkte göra? Jo, precis så. Men han gjorde ändå det som han ansåg vara rätt. Konstiga prickar kan vara föredömen för oss alla.

 

Publicerat i Politik | Märkt , | Lämna en kommentar

Uppsala

Publicerat den januari 10, 2015 av bengtjacobsson

Idag var vi ute och gick i Uppsala. Min födelsestad. Jag döptes i Mikaelskapellet, av regementspastorn på flygflottiljen har det sagts. Brorsan hade när han föddes fyra år tidigare döpts i Domkyrkan, så han fick en pampigare entré i livet.

Bodde i Svartbäcken. Vi spelade ofta fotboll. Jag låtsades en gång vara Agne Simonsson, tittade ner i gräset som jag på någon bild hade sett att han gjorde. Men fick mig en åthutning av storebrorsan som sa åt mig att inte göra mig till.

Han hade mer användning för mig när jag mot betalning (till honom) rabblade det brasilianska VM-laget i fotboll. Jag kan det fortfarande: Gilmar, Djalma Santos, Nilton Santos, Zito, Bellini, Orlando, Garrincha, Didi, Vava, Pelé och Zagallo.

Vi gick från Eriksberg, genom Kåbo, förbi Botaniska (kunde se stenblocken från Skogstibble som ligger där sedan förra sommaren), nedför backen med bokträden vid sidan av Slottet, förbi Svandammen och ner på stan.

Dramat i Paris är över. Lättnad. Igår på Aktuellt-nyheterna sa en intervjuad svensktalande journalist från Le Figaro att det pågår ett religionskrig. Nej, det gör det inte. Avskyvärda mord begicks i religionens namn. Långt borta men ändå så nära.

Pappa var flygmekaniker på F 16. Mamma arbetade på Hästens skofabrik, och var hemma med barnen. Universitetsstaden Uppsala var en främmande värld för dem. De tyckte allra bäst om att cykla till skogarna runt Ärentuna och plocka bär. Jag var fem år när vi flyttade från Uppsala.

På vägen tillbaka från stan gick vi förbi Helga Trefaldighetskyrka. Enligt min mamma är det den allra finaste kyrkan i Uppsala, och jag kan inte annat än att hålla med.

På hemvägen började det snöa.

 

Publicerat i Varjehanda | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Semlor

Publicerat den januari 10, 2015 av bengtjacobsson

Vi befinner oss i semlornas tid och jag har så här långt hunnit med två. Båda har varit högklassiga, även om jag ännu inte har ätit någon från Rotas konditori

Jo, fröken Jansson”, sade han, ”skulle vi inte ha var sin temla i alla fall? Var snäll och ring till Rota efter två temlor.”

Det bästa Ture Sventon visste var semlor. Om han var glad, så ville han ha en semla att festa på, och om han var ledsen, så ville han gärna ha en semla att pigga upp humöret med.

För egen del äter jag, precis som Sventon i Åke Holmbergs böcker, traditionell vetebulle med mandelmassa och grädde, och mina hittills inmundigade har varit minivarianter.

Årets rangordning så här långt: 1) Lundbergs Konditori, Gröndal; 2) Güntherska Hovkonditoriet, Uppsala.

Fortsättning följer …

 

Publicerat i Varjehanda | Märkt , , | Lämna en kommentar

Följ oss för vi följer er

Publicerat den januari 7, 2015 av bengtjacobsson

Nu vid årsskiftet blev Säkerhetspolisen (Säpo) en egen myndighet. Den nya myndigheten började omedelbart att twittra. Den första tweeten löd: ”För säkerhets skull finns vi nu på Twitter. Följ oss, för vi följer er”.

Måhända följer den nya myndigheten en internationell trend att skoja till det om sin egen verksamhet. CIA:s första tweet i juni 2014 löd så här: ”We can neither confirm nor deny that this is our first tweet”. CIA har förresten också på sin hemsida en Kid’s Zone där barn i olika åldrar kan få veta vad CIA ägnar sig åt (fast de berättar lyckligtvis inte allt).

Säpo skulle kanske också kunna snegla på SIS/MI6 i Storbritannien vars verksamhet enligt hemsidan styrs av fyra värden: integrity, making a difference, teamwork och innovation. Jargong kallas det. Tre av ledorden behöver inte översättas. Det fjärde – “making a difference” – är väl det som på nusvenska heter att göra skillnad.

”Följ oss, för vi följer er”. Det är inte utan att jag erinrar mig Hasse & Tage-revyn Glaset i örat från 1974. Där fanns en sketch där Tage Danielsson berättade om Säpos nya PR-drive. Säpo skulle börja köra med helt öppna kort: “Kom och se; så här är vi; så här jobbar vi; det står vi för; se på Säpo”.

 

Publicerat i Politik | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Urmodiga aktiviteter

Publicerat den januari 6, 2015 av bengtjacobsson

Hanna Fahl skrev nyligen roligt i DN, och som en upplysning till sådana som är födda på 2000-talet, att en blogg ” … är en sorts förhistorisk version av Tumblr”.

Att börja blogga kan kanske ses som ett ålderstecken; något som urmodiga ägnar sig åt.

Som att lyssna på Beatles och Stones, skriva med blyerts och äta stekt fläsk med löksås.

 

 

Publicerat i Media, Varjehanda | Märkt , | Lämna en kommentar

Himlens alla bollar kommer att dimpa ner vid hans fötter

Publicerat den januari 3, 2015 av bengtjacobsson

Strax innan jul kom beskedet att Åke “Bajdoff” Johansson hade dött. 86 år gammal. Det var hjärtat. Bajdoff var centerhalven med det ljuvliga spelsinnet och smidigheten. Glidtacklingens okrönte mästare.IMG_3401

Han tog sex allsvenska guld med IFK Norrköping. Bajdoff var i början av 1960-talet en av Europas bästa mittbackar, en viktig del av landslagets så kallade Nyman-vall. Han bildade radarpar med målvakten Bengt “Zamora” Nyholm. Dessa båda spelade mer än 600 matcher tillsammans, i IFK och landslaget.

Som liten grabb stod jag ofta med storebrorsan på Berget, som utgjorde en naturlig läktare i Idrottsparken. Vi såg IFK spela hem ett par allsvenska guld under ledning Zamora och Bajdoff, och med spelare som Björn Nordqvist, Harry Bild, Örjan Martinsson, Bill Björklund och en ännu ung Ove Kindvall. Bajdoff var då i slutet av sin aktiva karriär, men fortfarande en klippa i försvaret.

Under den här  tiden var IFK alltid ett topplag i Allsvenskan (känns längesedan). I Europacupen där Europas alla mästarlag möttes, mötte IFK ett år AC Milan (med den gamle Maldini) och ett annat Benfica (med Eusebio, Torres och de andra). Hemma spelade IFK jämnt mot båda, men returerna i Milano och Lissabon gick  sämre.

Bajdoff arbetade under lång tid på Televerket. Även de allra bästa inhemska spelarna hade vid den här tiden civila arbeten vid sidan av fotbollen. På frågan om vilka de största personligheterna som denne hade mött på arbetet svarade en av Bajdoffs kunder: påven, kungen och Bajdoff.

Så här beskrev han sig själv: ”Jag var grovjobbare, jag gick med skyffeln”. Det var i så fall en grovjobbare med spelsinne. Nu är han död, centerhalven med blicken för spelet.

Och det är precis som det har sagts: ”Himlens alla bollar kommer att dimpa ner vid hans fötter”.

—

(Britta Nordholms sevärda film om Åke ”Bajdoff” Johansson är från 2012 och den distribueras av Norrköpings stadsarkiv och Norrköpings stadsmuseum. Här är en aptitretare. Citatet kommer från IFK-supportern Magnus ”Mankan” Nilsson).

 

 

Publicerat i Idrott | Märkt , , , | Lämna en kommentar