Dagen innan julafton fick jag glädjen att hänga några timmar med dottern. Vi fikade på Vetekatten, pratade om allt möjligt, köpte  julklappar och hamnade till slut på Söderbokhandeln på Götgatan. Underbar boklåda. Jazzmusik och en läshörna.

Jag hittar alltid böcker där som jag inte visste fanns, och som jag absolut måste ha. Dottern antydde (inte särskilt diskret får man väl säga) att den där boken av Duras om Att skriva, som hon hittade, skulle vara en bra julklapp till henne. Så blev det också.

Och där i bokhandeln såg jag Verner Aspenströms samlade verk i en vackert inbunden volym. Äntligen fanns den att köpa. Aspenströms dikter var länge min standardpresent vid disputations- och andra fester, men den traditionen hade inte gått att hålla vid liv när Aspenströms samlade inte längre gick att få tag på. Inte ens på antikvariat.

”Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är … Låt professorerna utreda … de har betalt”. Sådär skrev han Aspenström. Han kunde ta ner allt till vardagen, och han intresserade sig för allt möjligt. Gråstenar och granbuskar.

Nyss läste jag så en recension av Aspenströms bok i Uppsala Nya Tidning (UNT) men den var en besvikelse … den handlade mest om hur ofta Aspenström skrev om snö. Det gjorde han förstås, men framförallt skrev han om livet.