Seminarium igår på Södertörn om utvärdering av bistånd. Sonja Daltung, kanslichef på den relativt nyinrättade Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) berättade om verksamheten. Angelägna och komplicerade frågor, och ofta politiskt laddade.

Gunilla Carlsson hade som ansvarig minister i alliansregeringen hög svansföring, och hon gjorde mätandet till det centrala. Retoriken var att pengarna skulle gå dit där de gjorde mest nytta. Den så kallade resultatagendan utgjorde reformen par excellence.

Det är lätt att hålla med om att bistånd ska leda till långsiktig utveckling, och att man måste ta reda på ifall det blir så. Biståndets resultat har också diskuterats ända sedan den första samlade biståndspolitiken utformades i början av 1960-talet.

Men det har alltid varit vanskligt att hitta kausala samband. Det finns, av lätt insedda skäl, många möjligheter att något kan gå fel på vägen från luftiga ambitioner i Stockholm till mer vardagliga praktiker i fattiga och – ibland – korrupta länder.

Gunilla Carlsson ville ersätta det som hon brukade kalla ”gammelbiståndet” (vilket väl låter ungefär lika attraktivt som Björklunds ”flumskola”) med ett mer resultatbaserat bistånd. Hon – och regeringen – gjorde själva resultatmätandet till politikens credo.

Det mätande som vanligen brukar betraktas som medel för att uppnå politiska mål (som exempelvis minskad fattigdom eller ökad demokrati) övergick till att bli politikens själva hjärtpunkt. Politiken försvann, åtminstone i den meningen som vi vanligen tänker oss politik.

Seminariet var intressant. Den nyinrättade expertgruppen har startat lite trevande. Medvetenheten finns kanske om att dess föregångare (SADEV) lades ner, när ministern blev alltför missnöjd. Än så länge verkar politiken tämligen ointresserad av gruppens göranden. Förhoppningsvis kommer det inte alltid att vara så.