Jag träffade Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap i Lund, ett par gånger på 1990-talet när jag jobbade i Lund. Han kom under slutet av 1990-talet i hög grad att påverka det förvaltningspolitiska tänkandet genom sina texter om demokratins väktare.

Han hjälpte mig senare i några kurser för praktiker, där han fick möjlighet att vällustigt väsa ut sitt förakt mot det han kallade ekonomismen. Han var lysande vid dessa seminarier. Mer än någon annan var det Lundquist som i offentligheten pekade på problemen med en tyst förvaltning, och vilka problem så kallade visslare kunde möta.

Sådana visslare är viktiga för demokratin, men det är få som vill veta av dem när de väl visslar. Istället väntar alltför ofta olika slags repressalier, och detta trots regler om meddelarfrihet. I organisationer är det nämligen ofta chefen, chefens chef och chefens chefs chef snarare än lagen som avgör vad som är möjligt att säga.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet från 2013 – ungefär ett år innan sin död – skrev Lundquist tillsammans med en yngre kollega (doktoranden Mi Lennhag) om behandlingen av Edward Snowden. Snowden avslöjade som bekant en omfattande och hemlig övervakning, och gjorde därigenom demokratin en stor tjänst. Och han fick och får betala ett högt pris för det. Lundquist menade att behandlingen av Snowden var skamlig, men han var knappast förvånad.

För sådana som ser allt handlande som ett resultat av strategiska kalkyler, framstår Snowden som en konstig prick. Insåg han inte konsekvenserna av vad han tänkte göra? Jo, precis så. Men han gjorde ändå det som han ansåg vara rätt. Konstiga prickar kan vara föredömen för oss alla.