Att en del idiomatiska uttryck har sett bättre dagar säger nog en del om hur samhället förändras. Som när man säger att det här går som på räls, eller att något går som tåget. Vi som (gärna) åker tåg vet att det som går som på räls alltför ofta står och vilar en stund mellan Katrineholm och Södertälje.

Det kom som ett brev på posten är också uppenbart tidsotypiskt. Det är ju inte så vanligt längre att det alls kommer några brev på posten, och utbärningen är heller inte vad den har varit.

Eget beröm luktar illa har också blivit föråldrat, tyvärr. Vilken odör det skulle bli inför alla utvecklingssamtal på arbetsplatser ifall det vore sant. Att framhålla sig själv ingår idag i det som indikerar förtjänst och skicklighet.

Böljan den blå är ett annat sådant uttryck. Böljor har väl egentligen aldrig varit blå, men uttrycket blir alltmer missvisande. För mycket olja och annat skräp.

Hon är ute och cyklar kunde tidigare  tyda på att någon inte riktigt hade alla bestick i lådan, men nuförtiden är den som är ute och cyklar både miljövänlig och sportig och ett föredöme för oss andra. ”Hon är ute och cyklar. Jaha, vad bra …”. Så det uttrycket faller också bort.

Det kanske bästa exemplet på ett idiomatiskt uttryck som är passé är att det där är en riktig surdeg. Är det något som står för progressivt och modernt leverne på 2010-talet – åtminstone i de kvarter där jag bor – så är det väl just surdegar.

Det är roligt att språk förändras på det här sättet, dvs. att betydelsen kan bli den rakt motsatta. Som att dra dit pepparn växer. För det vore inte så dumt att kunna tillbringa ett par veckor på Trinidad eller Cayman Islands, dvs. där pepparn växer.