Ibland kan jag bli lite överrumplad av begåvade konstnärer, sådana där vars musik, bilder eller texter sätter igång nånting i en själv.

Ofta är de lite eljest, och då i en positiv mening av ordet. Konstig på ett intressant sätt.

Laleh Pourkarim är en. I dokumentärfilmen som jag såg i helgen, Jag är inte beredd att dö än, av Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm berättar hon om sitt liv och sitt skapande (filmen finns i några veckor till på SVT Play). Hon berättar om sin uppväxt, sina föräldrar, livet, döden och om musik som ” … känslor översatta till ljud”.

Annika Norlin är en annan. Jag såg henne på Regina i Uppsala. Hon uppträdde där under sitt alter ego Hello Saferide, med underbart små fina, vardagliga berättelser om livet. Både Laleh och Norlin är egensinniga, ovilliga att rätta in sig. Det är något att vara tacksam för.

Egensinnighet kan förstås vara en sanslöst jobbig egenskap hos personer som inte har den där förmågan. Men för dem som har den, är det nog nödvändigt att vara lite eljest.

Den som vill försöka ta reda på vad det innbär att vara eljest kan lyssna på ett samtal om detta mellan Per Olov Enquist och Lars Gustafsson.