Dags att summera de afrikanska mästerskapen i fotboll i Ekvatorialguinea. Jag skrev ett inlägg tidigare där jag (inte särskilt träffsäkert) gissade semifinallag.

Många av de vanligtvis bästa lagen föll bort redan i kvalificeringen (Nigeria och Egypten), och i gruppspelet (Sydafrika och Zambia). Varken Algeriet eller Tunisien – vanligtvis starka nationer – klarade sig förbi kvartsfinalerna.

Mest uppseendeväckande var semifinalen mellan hemmanationen Ekvatorialguinea och Ghana, som blev en praktskandal. Missnöjda hemmafans kastade flaskor på tillresta ghananska supportar. En tolkning var att bråken var en protest mot regimen. Men jag vet inte. Fotboll tar sällan fram det bästa hos människor. Läs här hur Guardian rapporterade från semifinalen.

En vän och kollega – som får förbli anonym – vågade sig på ett par hypoteser om den afrikanska fotbollen under ett lunchsamtal nyligen. Den första var att det gjordes få mål. Det blev ett målsnålt mästerskap. Snittet blev 2.13 mål per match, att jämföra med VM i fotboll förra sommaren då målsnittet var 2.67 och det senaste europeiska mästerskapet då det var 2.50. Helt rätt alltså.

Den andra hypotesen – måhända en smula mer vågad – var att de afrikanska fotbollsspelarna skulle vara särskilt långa. Jag har undersökt, och det finns inget stöd alls för detta. Genomsnittslängden för de fyra semifinallagen i mästerskapen var 181.5 cm, och det är snarast lite kortare än genomsnittslängden i de flesta europeiska toppklubbar (allt enligt den oumbärliga appen Forza Football).

Fotbollsmässigt var det inget bra mästerskap. Den individuella tekniken är ofta utsökt, men få av lagen är särskilt välorganiserade. Finalen mellan Ghana och Elfenbenskusten blev en ytterst medioker tillställning. Inga mål alls, men en dramatisk straffläggning som vanns av ivorianerna med 9-8.