En 22-årings liv

En bok från Trafik-Nostalgiska Förlaget trillade ner i brevinkastet: Banverket 1988-2010. Från järnvägsbyggare till samhällsbyggare. Boken handlar om myndighetens 22-åriga liv.

SJ delades 1988 upp i en del som skulle köra tågen (det fortsatte SJ att göra) och en annan del som skulle ha hand om spåren (Banverket).

Minoo Akhtarzand (generaldirektör 08-10) beskriver i boken hur järnvägstrafiken i slutet av 1980-talet sakta höll på att tyna bort, men att verket under sin tid hade bidragit till ” … järnvägens återkomst som en viktig samhällsaktör”.

De fyra tidigare generaldirektörerna får också komma till tals. Alla säger sig vara stolta över de organisations- och kulturförändringar som genomfördes under deras tid.

Jan Brandborn (88-96) var ” … mest nöjd med det fantastiska sätt som medarbetarna lämnade SJ-kulturen”.

Monica Andersson (96-97) var mest nöjd med att ha dragit igång ett förändringsarbete där den tekniskt dominerade myndigheten skaffade sig en bredare kunskapsbas (miljö, estetik, statsbyggnad och landskapsfrågor).

Bo Bylund (97-05) var mest nöjd över den omvandling som genomfördes ” … från ett tekniskt verk fokuserat på infrastruktur till en organisation som tänkte på kunderna.”

Pelle Granbom (06-08) var mest nöjd med den omorganisation som genomfördes under hans tid, och som hade satt transporterna i fokus.

Man skulle kunna tro att den myndighet som 2010 gick upp i det nya Trafikverket redan var den perfekta organisationen.

Riktigt så var det nog inte.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En 22-årings liv

  1. Lars lundh skriver:

    Jag som veckopendlat mellan Falun och Stockholm i 7 år (2006-2012) och gjort otaliga tjänsteresor till Malmö och Stockholm skulle lätt kunna vittna om en annan verklighet.

    Gilla

    • bengtjacobsson skriver:

      Ha ha … visst är det så. Organisationsledningar har ett behov av att redovisa sig på ett visst sätt. Skillnaden mellan presentationer utåt och vardagspraktik blir ofta förfärande stor. Det är intressant att forska om, men förstås lite trist när man sitter där på tåget …

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s