En bok från Trafik-Nostalgiska Förlaget trillade ner i brevinkastet: Banverket 1988-2010. Från järnvägsbyggare till samhällsbyggare. Boken handlar om myndighetens 22-åriga liv.

SJ delades 1988 upp i en del som skulle köra tågen (det fortsatte SJ att göra) och en annan del som skulle ha hand om spåren (Banverket).

Minoo Akhtarzand (generaldirektör 08-10) beskriver i boken hur järnvägstrafiken i slutet av 1980-talet sakta höll på att tyna bort, men att verket under sin tid hade bidragit till ” … järnvägens återkomst som en viktig samhällsaktör”.

De fyra tidigare generaldirektörerna får också komma till tals. Alla säger sig vara stolta över de organisations- och kulturförändringar som genomfördes under deras tid.

Jan Brandborn (88-96) var ” … mest nöjd med det fantastiska sätt som medarbetarna lämnade SJ-kulturen”.

Monica Andersson (96-97) var mest nöjd med att ha dragit igång ett förändringsarbete där den tekniskt dominerade myndigheten skaffade sig en bredare kunskapsbas (miljö, estetik, statsbyggnad och landskapsfrågor).

Bo Bylund (97-05) var mest nöjd över den omvandling som genomfördes ” … från ett tekniskt verk fokuserat på infrastruktur till en organisation som tänkte på kunderna.”

Pelle Granbom (06-08) var mest nöjd med den omorganisation som genomfördes under hans tid, och som hade satt transporterna i fokus.

Man skulle kunna tro att den myndighet som 2010 gick upp i det nya Trafikverket redan var den perfekta organisationen.

Riktigt så var det nog inte.