Det pågår en liten rundtur där vi presenterar boken om regeringens styrning, dvs. den som jag har skrivit tillsammans med Jon Pierre och Göran Sundström (jag har skrivit om boken i något tidigare inlägg).

Hittills har vi mest varit ute i förvaltningen, men igår var det dags för ett seminarium hos statsvetarna på Södertörn.

I boken hävdar vi att regeringens styrning går till på två sätt.

För det första genom organisering. Regeringen inrättar myndigheter, positionerar dessa i relation till varandra, skapar utrymme för konkurrens (och samarbete), bestämmer på vilket avstånd från politiken som verksamheter ska bedrivas. Regeringen berättar också på olika sätt om vad den vill uppnå, och varför.

För det andra sker påverkan genom mikrostyrning. Inom ramen för organiseringen finns ett ömsesidigt utbyte mellan politik och förvaltning. Det här utbytet är ofta reaktivt och ger möjligheter för politiker – ibland på ett ganska subtilt sätt – att påverka förvaltningen.

När vi har haft seminarier i förvaltningen brukar vi glädjande nog notera en stark igenkänningsfaktor. Uppenbarligen känner många tjänstemän sig hemma i vårt sätt att begripa styrning.

I akademin handlar diskussionerna mer om det teoretiska, hur våra begrepp ska förstås och hur de förhåller sig till varandra. Igår diskuterade vi en hel del om begreppet storytelling som vi använder för att beteckna politikens sätt att legitimera förändring, och beskriva vart man vill komma.

Vi ser detta ”prat om politiken” som ett av flera viktiga element i organiseringen. Vissa som deltog i seminariet ville ge begreppet en än större plats, och se det som överordnat de andra begreppen. Det blev en rolig diskussion.

Och vi fick en del att tänka på …