Billie Holiday skulle ha fyllt 100 år i morgon. Hon blev bara 44 år – dog 1959 på ett sjukhus i New York.

Det tog lång tid för mig att inse vilken sångerska hon var. Kanske var det genom några av Woody Allens filmer som jag började lyssna. Jag köpte någon gång (i en FNAC-butik i Paris) en CD med Holiday-inspelningar (Songs for distingue lovers), och har sedan dess varit fast.

Hon började sjunga med Teddy Wilson på 1930-talet. Där fanns Lester Young (tenorsaxofonisten), som var den som gav henne smeknamnet Lady Day. Hon sjöng med många andra stora inom jazzen, när hon inte var ute på dåligheter (eller kanske samtidigt som hon var det).

Holidays eget liv var fyllt av tragik. Om det inte hade varit tillräckligt med en trasig barndom och drogberoendet, blev hon också trakasserad. FBI tyckte inte om att hon sjöng Strange Fruit, som baserades på en dikt om en lynchning av en svart man.

Billie Holiday såg till att få sin biografi skriven några år innan sin död: Lady sings the blues. Nu har det precis till 100-års jubiléet kommit en ny bok om henne av John Szwed: Billie Holiday: The Musician and the Myth. Här en färsk recension i The New Yorker.

Billie Holiday dog för mer än ett halvsekel sedan, men rösten finns kvar. Den har en alldeles egen rytm och musikalitet. Holiday sjöng som ingen annan. Det går att lyssna på vad som helst, men mina favoriter är inspelningarna med Lester Young.

Lyssna gärna på en skiva som heter A Musical Romance (hela skivan kan avnjutas på Spotify, och tre av låtarna finns här.

Bättre än så blir det inte.