Emir Kujovic firade sitt fjärde allsvenska mål med sin nya målgest när han gick ned på knä och kysste gräset, rapporterade Norrköpings Tidningar (NT), och fortsatte:

”Jag tackade Gud. Det gör jag dagligen. Det är en viktig del av mitt liv, förklarade IFK:s muslim.”

Det är första gången jag får reda på vilken religiös tillhörighet en IFK-spelare har.

När Kujovic gör mål, kysser gräset och tackar högre makter tolkas det som ett uttryck för en religiös tillhörighet. När någon annan spelare tackar högre makter kopplas det sällan eller aldrig till religion.

När muslimer firar ramadan ses det som uttryck för religion, medan vårt eget påsk- och julfirande ses som uttryck för något kulturellt. De andra är religiösa, inte vi själva.

Jag har tänkt en del på det här i helgen när jag har läst David Thurfjells mycket tänkvärda bok Det gudlösa folket, som handlar om de postkristna svenskarna och religionen.

Thurfjell vänder och vrider på föreställningen om Sverige som världens mest sekulariserade land. Han gör det genom att gå tillbaka i historien, genom att intervjua svenskar om religion och genom att fundera på sitt eget sätt att tänka och vara.

En smal definition av religion har kommit att dominera (det är frikyrkans), samtidigt som många människors religiositet är bredare än så. Många människors intresse för andlighet handlar inte om att förklara världen på ett annat sätt än naturvetenskapens, utan det ” … kanske till och med känslan av att ägna sig åt något som inte är förnuftsbaserat som lockar till religion”, skriver Thurfjell.

Måhända är det inhägnandet av kristendomen i en ganska smal fålla som förklarar varför så få kallar sig kristna.