Idag för tre år sedan dog pappa. Jag var i Istanbul på en “tre pappor och tre döttrar”-resa, och vi hade dagen innan trängts med förstamajdemonstranter på Taksim-torget.
Min bror ringde tidigt på morgonen och berättade vad som hade hänt. Jag kom till Norrköping på kvällen, men minns nästan ingenting av hemresan (förutom att jag tappade mitt boarding-kort på Istanbuls flygplats).
Själv ville jag se pappa en sista gång, och jag kunde ett par dagar senare göra det i S:t Olofs kapell vid Folkparken. Det var fint ordnat. Kroppen låg där och jag kände en stund på de kalla händerna. Inget gensvar, ingen värme. Livet hade lämnat kroppen.
Jag promenerade en stund nere vid Motala ström, samlade tankar och kände mig tacksam över att jag hade fått se pappa den där sista gången. Det var bra att med egna ögon ha kunnat se att den där välbekanta kroppen inte längre rymde den vanliga värmen.
Aldrig mer skulle vi kunna prata med varandra. Aldrig mer skulle han behöva oroa sig för mamma. Aldrig mer skulle jag höra honom säga ord som ”järnpiller”. Aldrig mer skulle han rynka lite på pannan och säga att ” … det där är nog lite konstifikt”.
Han skulle enbart finnas hos oss som levde vidare, i våra hjärtan och i våra berättelser.
Blyerts och blad 
”Att förlora någon: man lider av att den döde, den frånvarande har blivit något fantiserat, någonting osant. Men den längtan man känner efter honom är inte fantiserad…[…]… Den dödes närvaro är fantiserad, men hans frånvaro är så verklig den kan vara; efter döden är den hans sätt att visa sig på”
….
”Skönheten lägger beslag på begäret i oss, tömmer det på alla andra föremål än det som är för handen och hindrar så begäret att ila mot framtiden… I den meningen…[..]… är kärleken som ägnas de döda fullkomligt ren. Ty den är begär efter ett ändligt liv som inte längre kan ge nytt. Man önskar att den döde skall ha existerat, och han har existerat”
-Simone Weil-
GillaGilla