Det har blåst upp till strid om den offentliga konsten i Uppsala.

Kulturnämnden har tagit initiativ till Urbana souvenirer, ett projekt med ambitionen att visa upp Uppsala som en öppen och mångkulturell stad.

Replikor på konstverk från platser runt om i världen ska placeras ut längs Drottninggatan (som numera kallas för ”paradgatan”).

En markvärmecentral  i Carolinabacken är dekorerad med en målning av det slaget som regimerna i öst älskade. DDR-kitsch med lyckliga människor som anser att framtiden är deras (bilden uppe till höger).

Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning (UNT) skrev en kritisk text och ställde frågor om lämpligheten i att på det här sättet kopiera propagandakitsch för att smycka ut Uppsalas egen paradgata.

Ett par ledande centerpartister i Uppsala meddelade så idag att de skulle ha yrkat avslag i kulturnämnden ifall de hade vetat att det skulle bli på det här sättet. De efterlyste en process där politikerna mer direkt skulle kunna blanda sig i hur den konstnärliga utsmyckningen såg ut. De skrev inte ”Ta bort DDR-konsten”, som rubriksättningen i UNT lyder, men visade ändå en rätt stor okänslighet för principen om armlängds avstånd.

Det ska bli spännande att följa den fortsatta striden om den offentliga konsten i Uppsala.

Om man går ett femtiotal meter ytterligare förbi värmecentralen, och nedför Carolinabacken, kan man se en helt annan slags utsmyckning (bilden till vänster). Den ingår inte i Urbana souvenirer.

Jag hajade till över likheterna.

Färgsättningen är påfallande densamma som den på markvärmecentralen. Uttrycket i reklambilden är definitivt mer individualistiskt. Man kan ana att den musik som ungdomarna rör sig till inte riktigt är densamma. Kanske mer Diamonds och Rihanna än Bandiera Rossa.

Det verkar ändå vara en liknande glädje, och tilltro till framtiden.