Göran Greider skrev nyligen ett inlägg i tidningen ETC med anledning av ett “tal till en blivande elit” som han hade hållit på en introduktionskurs för ekonomer.

Så här sa Greider:

“Jag vet att ni som sitter här idag nu ska inleda era studier på universitet. Min viktigaste fråga till er är då: Varför? Och varför har ni valt just företagsekonomi? Jag är säker på att världen skulle bli en absolut hopplös plats om det inte fanns några rörmokare eller läkare i världen. Men samhället skulle klara sig hyggligt utan en enda företagsekonom.”

Och han fortsatte med att påstå att ekonomer idag troligen (och det var väl Greiders egen tro) är mer avskurna från sociala realiteter och politiska horisonter än de borde vara.

Sedan raljerade han lite över att ekonomer inte gör så mycket annat på jobbet än att sortera gem.

Greider påminde också om att ekonomer tidigare var delaktiga i försöken att organisera samhället på ett planmässigt och rationellt sätt. Det fanns då, säger han, ett progressivt grundackord.

Frågan som han ställde där en morgon i aulan på Stockholms universitet var: Kan de blivande eliterna påverkas i progressiv riktning?

Jag gör honom inte helt rättvisa, men här finns Greiders text.

Jag kan verkligen uppskatta Greiders nostalgiska utopism, men samtidigt tycker jag att han missar en del.

Ekonomutbildningar är massutbildningar och hur mycket nu än studenterna skulle vilja se sig som tillhörande en framtida elit, kommer det inte att bli så. De är för många.

Att ekonomer i allmänhet skulle vara avskurna från sociala realiteter och politiska horisonter är också ett besynnerligt påstående.

Nationalekonomer har fortfarande i (alltför) hög grad en tilltro till det sociala ingenjörskapet, om än inte i Greidersk tappning. Den vanligaste föreställningen handlar om att de flesta aktiviteter i samhället organiseras bäst genom konkurrens och marknader.

Och det är företagsekonomer som en masse har bidragit till att idéer om styrning, mätning och granskning (det som brukar kallas New Public Management) har spridit sig i skolor, på sjukhus och i förvaltningar.

Att ekonomer skulle vara avskurna från vardagens realiteter och från politiken stämmer inte, om man inte har en mycket snäv definition av politik (och det tror jag inte att Greider har). Ekonomer är tvärtom med varje dag i sin vardag och skapar politik (sedan kan man förstås fråga sig hur medvetna de är om sin betydelse).

Det är nog också så att den mest grundliga kritiken mot de trosvissas idéer – exempelvis när det gäller det som brukar kallas New Public Management-idéer – i huvudsak finns just bland företagsekonomer.

Det beror huvudsakligen på att få andra har gjort sig mödan att sätta sig in den betydelse som system för styrning, redovisning och granskning har i organisationer.

De tror, precis som Greider verkar göra, att det är oförargliga aktiviteter som på det hela taget är betydelselösa. Ungefär som att sortera gem.

Jag gillar Greiders uppmaning till företagsekonomer att de måste ta reda på de ekologiska avtryck som företag gör i världen, liksom betydelsen av de mekanismer som skapar ojämlikhet.

Men om jag skulle erbjudas att tala till alla Greiders i landet, skulle jag nog säga ungefär så här: ” … den som inte förstår den betydelse som redovisning och ekonomistyrning har i organisationer, den förstår inte det samhälle som vi lever i.”

PS  Bilden däruppe till höger är från Assa Kauppis konstverk The race is over som jag skrev om i ett tidigare inlägg.