Först rev hennes parti upp den så kallade Decemberöverenskommelsen, dvs. den som gjorde det möjligt att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande, samtidigt som allianspartierna kunde hålla fast vid blockpolitiken.
Därefter gjorde EBT uttalanden om att alliansen redan nästa höst borde ta fram ett gemensamt budgetförslag för att på så sätt utmana regeringen, och det utan att ha knystat ett ord om något sådant för sina partners.
Politiskt mod eller möjligen högmod.
Kanske kan det ändå komma något gott ur eländet. Läget när det gäller flyktingströmmarna till Europa och de utmaningar som det ställer det svenska samhället inför, ropar efter blocköverskridande samarbeten.
De finansiella påfrestningarna på kort sikt på stat och kommuner är och kommer att bli mycket stora. Det gäller att ha öppna hjärtan, men också att öppna plånböckerna (det som samlas in på frivillig väg är imponerande, men räcker inte långt).
Och det krävs lite ledarskap. Skulle man inte kunna önska sig att (s), (mp), (fp) och (c) kunde bilda en koalitionsregering under ett par år (fram till nästa valrörelse).
Moderatledaren skulle då torrt kunna konstatera att partiet kan driva den politik som de själva vill, dvs. röra sig en smula från mitten. EBT:s parti skulle kunna fortsätta att köra sitt eget race.
Det är omöjligt att sia om framtiden, men jag undrar hur stor champagnefraktionen egentligen är hos Kristdemokraterna.
—
PS Om (s), (mp), (fp) och (c) har svårt att hitta någon lokal där de kan diskutera samarbetet får de gärna komma hem till mig i Gröndal. Jag bjuder på middag från den närbelägna indiern, som har en förtäfflig chicken tikka mango masala. Och jag lovar att inte berätta något för någon om vad som sägs. 😉