”I Parsifal står vi faktiskt öga mot öga och öra mot öra med den moderna europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare.”

Så skrev Hans Ruin, filsofen, med anledning av Operans uppsättning av Parsifal (dvs. den som jag ikväll ska bevista). Ruin pekade på den offer- och reningskult som finns i dramat, och som han trodde att publiken inte riktigt uppfattade/valde att bortse ifrån.

Den döende Amfortas (den västerländska civilisationen) renas och helas av Parsifal (den germanske hjälten), som också återför det heliga spjutet till den plats där det hör hemma. Såväl Klingsor (juden) som Kundry (kvinnan) körs bort.

Ruin vill att vi som publik inte enbart ska tjusas av den sköna musiken, utan också inse hur Wagners kristna antisemitism genomsyrar Parsifal.

”Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de för-klingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.”